Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

lade likt en vår, allt detta hade uppfyllt mitt sinne med ett djupt och behagligt lugn... jag tänkte på ingenting. I dag, återtog hon, då jag icke svarade, her jag erhållit ett bret från er enelska kusin, lady Clarencey: hon räknar å att få se er vid Clarencey-Castle, innan won återvänder till London. Nåväl?t tillade hon, skrattande åt mitt förvånade utseende, har ni blifvit stum, Andre? I sjelfva verket visste jag icke hvad jug kulle svara; tanken på denna resa, stämd sedan långt tillbaka, öfverraskade mig i ett lugn så förtjusande, alt jag dervid kände mitt hjerta sammandragas. sLemna er!4 utropade jag: resa långt... alldeles ensam ?? i Oh, stackars liten, sade hon, med en krökning af sin rosenläpp, Xoh, hvad han är blyg! Och vi började båda att skratta. Det var verkligen också att ekratta åt; mitt svar var ju så löjligt det kunde vara, i betraktande deraf att jag var fulla sex fot lång och kunde skryta af oklanderliga mustacher hvartill kom en viss min och hållning af en Matamoros eller Menschenschreck, eller hvad man vill kalla det, som min kusin mycket bemödade sig utt vänja mig af med. För omkring sex måneder sedan hade jag lemnat universitetet i Heidelberg, der jag sedan mitt femionde år vistats utan någon mentor, såsom en af de oroligaste bland dessa oroliga studenter, hvilket bevisades af ett värjstygn, följden af min femte duell; som förjagade mig från staden och återförde mig i ganska beklagligt tillstånd till min förmyndare. Var icke rädd, fortfor hon, i England finnas inga menniskoätare, icke vargar en ; Och vi ekrattade af bjertans grund. Men då vi slutat dermed, återupptog hon ämnet. Jag vet icke hvilken fasa som grep mig. Jag såg på henne medan hon talade, men kunde icke yttra ett enda ord till svar; det var verkligen sannt, jag kände mig mör