Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

GREFVINNAN DIANE. ROMAN AF MARIO UCHARD. (Öfversättning.) IL Jug hade en förmyndare och en kusin... ödet hade gjort dem till man och hustru... Skratta icke, min käre Wilhelm, om jag börjar dessa minnen, nedskrifna endast för dig, på ett sätt som om jag ämnade berätte dig Fogel blå eller någon dylik saga. Vi äro midt upp uti verkligheten, du skall få se det... Min förmyndare var gammal, sträf och hårdhjertad ; hans maka var upg, skön och mild, det var en dufva som bl fastkedjad vid en gammal falk. Lyckligtvis var hon stolt och högtänkt, hvilket något litet skrämde horom och gjorde att han icke vågade visa henne någon missakining. Jag bodde med dem i ett dystert slott, Zuppspetsadt på en af Ardennernas vildaste klippor, endast ofullkomligt repareradt, omgilvet af skog och blommor, ett örnnäste i en myrtenlund. sAndret, sade hon, min kusin, en dag till mig, då vi tillsammans galopperade under de präktiga ekarne i min skog (ty det gamla godset var mitt), sAndre, sade hon, tvi äro snart vid slutet af Juni och ni är öfver tjugo år: vi böra ej längre uppskjuta att tänka på er resa till England, mitt barn...4 Jag tänkte på ingenting; jag galopperade fremåt och berusades af en förut okänd känsla af frihet och glädje; den friska morgonen, det täta löfverket, der daggens droppar ännu darrude, de uppskrämda smålvglarnes skri, skogens dunkel, tystnaden — hvad vet jag? kanske mina tjugo år, som kommo mitt bjerta att klappa så fort, eller min kusins skönhet. som strå