Aftonbladet – 2 maj 1864, sida 3

Du vill eröfra verlden, du; Men se, den dagen sent skall randas: Till slik ansträngning fordras ju, Att sjelf, o slaf, du fritt kan andas. Hur gjorde väl den hjeltestam — De grannar, som du måste frukta, Men hvilkas krut du ej vill lukta, Fastän de dig till sorg och skam, Iws Vaterland ryckt längre fram, Än dessa stackars jutska lamm, Som nu du är så stolt att tukta? Du, starke Mickel, ock är lärd, Och vet nog hur de -sig betedde, Förr de till verldskamp sig beredde, De städade kring egen härd; Förrn de för verlden lagar skrefvo, De gjorde först — just hvad man bör (Det du, o Mickel, aldrig fö: De först Bastiljen nederrefvo. O, Mickel min, slikt gör ej du; Men ej förthy, hur nöjd du no I På blodiga trofåer hvilar! Hvad kunde också En mot Sju? — Hvad eken kan mot stormens ilar: Af dina sj i böjes han, Men sköflas, brytas nog han kan. Ve dig. när Nemesis en daj Skall dina skulder sammanläg al Du drabbas skall af slag på slag, Af fall på fall från Hämnarns slägga. Tills nu dig lyckan varit god: Du dyrköpt segerkrans fått bära, N du har köpt den med — din ära: Fått tina upp ditt frusna mod, j Fått dina sjunkna krafter nära Med barns och qvinnors varma blod. Men — om från Galliens strand, den väna, I Danmarks natt i hast det sken Från bajonetters mängd vid Rhen... Du skälide nog i de der knäna, Hur hastigt då du höflig blef. Hur ödmjukt freden underskref!