låtsa som om ingenting passerat. Jag skall åtminstone göra det jag, Zillah. Men för framtiden beder jag henne hjertligen att ej förhemliga något sådant för er. Kom ihåg detta, min dyraste Cuassia ; vaka öfver henne som ni älskar henne — och ni älskar henne ju? tillade han, tryckande min hand. Jag svarade att jag gjorde det och det var också fullkomligt sannt. Hon var mig alltid mycket kär, till och med i denna stund! Mr Sutherland syntes nu både lugn och belåten. Han nickade ett gladt och vänligt farväl åt mig, då jag lemnade rummet. Då jag gick genom förmaket såg jag Zillah tigga qvar på soffan i samma ställning som förut. Jag ville ej störa henne, utan gick ul i trädgården, der jag länge vandrade upp och ned i den mörka, svala skuggan under några stora, täta granar. Det var bättre der, tycktes det mig, än på de solbelysta gräsplanerna bland doftande blommor, bin och fjärilar. Vid middagen voro vi lyckligtvis allena. Mr Sutherland visade sig ej förr än vi hunnit dörren till matsalen. Zillah skiftade färg då han närmade sig och tilltalade honom knappast. Han deremot uppförde sig mot henne alldeles som vanligt. Han var dock mycket tyst, ty, som han sedan sade mig, han hade åtskilliga ledsamma affärer att tänka på. Emellertid var det inom få dagar tydligt att det goda förhällandet mellan honom och Zillah icke var detsamma som förut. Jag vet ej hos hvem felet låg; men en skugga af tvång, knappt märkbar, men dock verklig, hade trädt emellan dem. Ett moln höjer sig så på himmelen, stundom före dagningen, stundom också före nattens inbrott. Ännu någon tid. jag vet ej huru länge, qvarstannade vi hos mrs Sutherland utan att något anmärkningsvärdt inträftade. En yndagseftermiddag gjorde jag ett svagt örsök att i höflighetens namn fästa uppmärksamheten på att vi missbrukade deras gästfrihetX, att vi borde fara hem och så vidare, men detta försök uppväckte på alla håll en sådan förskräckelse, attjag ej vågade förnya det. En morgon, det var nu högsommar, suto vil vid frukostbordet, jag. Zilloh och mr