Aftonbladet – 29 april 1864, sida 3

I korta i f:t Louis och Unga Amerika. af J. G. Kohl. (Slut från gårdagsbl.) Time is pretty close, sir, — det lider all på tiden, herre, — med dessa ord manad min amerikanska resbetjent på mig at skynda mig, om jag ville hinna med efter middagståget till La Salle. — Det lider all på tiden — det är i öfversättning från dei torra, lakoniska amerikanskan: För Gud skull, min bästa herre, skynda er; ni ha inte ett ögonblick att förlora.? Jag skyn dade derföre med en omnibus, som gilvi sig namnet The Lightning Express, till ban gården och satte mig der upp i bantåget til Decatur. Vanligtvis äro bantågen här i det inre landet ännu mycket små. kn eller högs ett par vagnar komma hoppande och slän gande efter lokomotivet. Detta ger jern vägsresorna en anstrykning af en diligensfärds gemytlighet. Det lilla resesällskapei sluter sig närmare tillsammans. Mången ång liknar färden en resa midt på haivet. en lilla 1okomotiv-diligensen med sitt dus. -Isin passagerare ilar fram som ett fartyg på prairie-oceanen. Den största märkvärdigheten i vår vagn var en mycket ung man, som utmärkte sig lika mycket genom sin elegans som sitt bemödande att göra sig vigtig. Han hade ännu knappt ett skäggstrå på hakan och kunde allrahögst vara nitton år. Det oaktadt måste han redan ha gjort vidsträckta resor, ty på hans koffert och nattsäckar stod adressen: Honolulu 5. 1? — Ordet Sandwiehsöarne hade han förkortat på samma sätt som amerikanarne bruka förramnen på sina stater, t. ex. N. J. (New-Jersey), R. I. (Rhode-lsland). Med en elegant lorgnett, som han bar dinglande på bröstet, betraktade han de på ömse sidor liggande prairierna och uttalade sin förtjusning öfver dem till sina grannar i vagnen. Mig berättade han i förbigående, att han två gånger sprungit i luften med ångbåtar på Mississippi och Missouri, tre gånger brunnit ned till vattenkanten, och dessutom hade han minst ett halft dussin gånger fastnat på ?snags? och gått till botten. Han ansåge dock dylika äfventyr för bagateller och hade alltid förstått att komma lundan med lifvet. Nu vore det hans afsigt som pa att köpa jord här i vestern. Han tillsporde flera af passagerarne, som föreföllo honom pammalt erfaret folk, hvar de ansågo att de bästa jordstyckena stode att finna, och då de gjorde sig mycket besvär att säga Thonom det, så vårdade han sig knappt att tacka dem. Det förvånade mig mycket att de gamla karlarne ej behandlade den lilla pösande narren mera en bagatelle?. Men det var alls icke fallet. Tvärtom tycktes hwar och en med ett allvar och en ifver, som nära kommit mig att skratta, bemöda sig att gifva honom de bästa upplysvingar. Några lemnade till och med sin plats, satte sig bredvid honom och inläto sig i samtal med honom om landets fysikaliska och politiska förhållanden. Och den lille afhörde alltsammans mycket nådigt och lade älltemellanåt sitt eget stråctill stacken. Det har mycket ofta förefallit mig som de gamla i Amerika ej blott visa ett stort öfverseende, utan äfven en viss servil och feg eftergifvenhet för ungdomen. Isynnerhet här i vestern framträder detta drag ganska skarpt. Der synes ungdomen rent af spela herrar. Också kan med skäl sägas, att nästan allt som här uträttats åstadkommits af ungt folk. Farfäder och farmödrar finnas här allsicke. Unga män på tjugo-: talet stå här i spetsen för alla företag. Cheferna för stora handelsfirmor, direktörerna och delegarne i stora jernvägsbolag, principalerna i bankerna, äro idel ungt folk, söner eller sonsöner till familjer, hvilkas fäder och hufvudmän bo i de östra staterna. Ett karakteristiskt exempel på detta förhållande mellan östern och vestern ger följande samtal, som vexlades emellan mig och min körsven på en utflygt jag gjorde från Dubuque i Iowa. Kusken var en liten tolfårig gosse, med ett raskt och hurtigt utseende, som, sedan han tändt sin cigarr och fått sina fålar i jemn traf, vände sig till mig och öppnade ett obesväradt samtal: ?Känner ni till S:t Nicolas-hotellet i Newyork?? frågade han mig. Brukar ni ta in der? Det är first-rate (extra-fint), kan jag tro. När jag var i Newyork brukade jag ta in på Ice-house. Det är också rätt bra. Tar ni vägen öfver Janesville?? — Jag: Nej, åtminstone inte nu.4 — Han: Kommer ni nånsin till Janesville, så glöm inte the American; det är first-rate?. Jag känner mycket bra till den platsen. Jag vistades der ett par tre månader. Jag har en farbror i Janesville, hos hvilken min lilla bror och syster nu äro på besök.? — Jag: Hvar har du då egentligen ditt hem? — Han: ?Jag har nu i öfver ett år varit här i Dubuque hos min stora bror, som här har ett Livery-stable (hyrkuskverk). Min far har äfven ett annat Livery-stable i Cornwall, Orange County, Newyork, med 150 hästar och femton stalldrängar, och han skickade ut bror min hit till vestern för att här anlägga ett nytt etablissement. Jag har rest hit för att hjelpa honom. Jag har skjutsat många herrar med hans hästar långt in i Iowa och tillbaka igen. Men jag tycker inte om platsen.? — Jag: Hvarlör icke? Det är ju en vacker stad.? — Han: Jag vet icke. Men jag kan inte med den. Jag tycker mer om att vara hemma i Cornwall. anske skulle jag trifvas bättre, om jag komme att vara här något längre. Men jag måste förut hemta min lilla bror och syster och öfver Milwaukie och Buffalo föra dem tillbaka till Newyork. Jag reser i nästa vecka till Janesville för att hemta dem och taga dem under min vård. Jag måste be, tala jernvägsbiljetterna för dem, ty de för: stå sig ej på att handtera penningar. Till Milwaukie resa vi på jernväg och derifrån å ångbåt. I Buffalo måste vi åter gå på jeroväg till Albany och derifrån för om ångbåten direkte till Cornwall.? i rån det inre af Jowa till S:t NicolasAlla I Mossnsssneh oo dam Ja 8 has llan