Aftonbladet – 29 april 1864, sida 3

IA Pp ED Vaa TS SV AVR S om vi dervid något skildes åt, torde hvar för sig få berätta hvad som sedan vederlors oss. Jag Oldberg gick, åtföljd af Espersson, något före de andra båda nedåt Fredsgatan och observerade väl på den andra trottoiren vandrande personer, men då jag föga kunde ana, att jag Jaf dem skulle öfverfallas, gaf jag ej akt uppå, om samma personer tillhörde polisen eller I Då vi befunno oss ungefär midt på gatan, hörde jag ropet, ring edra d—r, och innan jag hunnit vända mig om, träffades jag af ett slag på ryg: gen och var ögonblickligen omgifven at tre elle I fyra personer, at hvilka åtminstone ett par komImo oss till möte från andra sidan af gatan. Jag erhöll flera slag af tillhyggen, dels på rygg och skulderblad dels äfven å armarne. Det må vara förlåtligt om jag vid en slik obehaglig öfverraskning ej gat mig tid att taga notis om de anfallandes utseende, utan skyndade springande fram mot Drottninggatan, helst jag hörde någon ropa att han ville märka den der dj--n med glasögonen, ett uttryck, som jag förmodade syfta på mig. Vid hörnet af Fredsoch Drottninggatorna vände jag mig om och såg Norrbin utan hatt, omgifven af flera med tillhyggen beväpnade personer, men då mina förföljare tycktes vilja närma sig, fortsatte jag min väg uppåt Drottninggatan, slutligen afvaktande Norrbins och Winborgs ankomst. Då den förre upphann mig, förde han vid armen en för mig obekant mansperson, som skulle hafva stupat i rännstenen för ett battongslag i hufvudet. Under vandringen framåt Drottninggatan, påträffade vi i gathörnen smärre grupper af personer, som visade hvarandra de svullnader, uttalade sin föresats att en följande qväll ut kräfva hämd på polisen, hvilket gaf mig anledning till dem yttra: ?Det är ej rätta sättet, mina herrar, man finner ingen rättvisa på gatan. Derpå skildes jag vid mitt sällskap, JT jag nu befann mig vid mitt hem. Jag Espersson får härmed afgifva min berättelse: om vår gemensamma promenad från staden till Gustat Adolfs torg har jag ej något att tillägga. Närmast åtföljd af Oldberg, anlände jag till nämnde torg, som, äfven för denna tid på dygnet var ovanligt folktomt, mötte slutligen en från Fredsgatan i traf kommande piquet af lifgardet till häst, för hvilken vi mäste vi i dan och stadna. Sedan denna uppställt sig utanför Rydbergs hotell, uppmanades vi af en 2 2 som de erhållit i hufvudet, och några af dem poliskonstapel, som jag tyckte n:r 38, att gå, hvilken tillsägelse vi genast åtlydde. Oldberg gick till höger om mig, då kommit något fram på Fredsgatan, der vi från tvenne håll omringades af poliskonstaplar, som hördes skrika: gå. spring fäl , och dylikt, utan annat svar å min sida Jag går?. Tvenne, om ej flere poliskonstaplar med battonger samt en karl. beväpnad, såsom mig tycktes, med en ljuspolerad ojemn käpp, anföllo oss båda genast, dervid Oldberg och jag tilldelades hvar sitt battongslag. Det å mig träffade venstra skulderbladet samt yttersta kanten af örat, så att jag deraf hade betydlig smärta under några dagar. Karlen med käppen måttade ett slag mot Oldbergs hufvud under utrop: dig din dj-—1 med glasögonen, dig skall jag märk Jag lyckades undvika ett dyt mot mig riktadt slag och började derefter att springa af alla kraf Fri från förfölje ä gade jag ändtligen vända mig om, då jag hörde att en hatt föll i gatan. Denna fann jag tillhöra Norrbin, som liksom Winborg antastades ar poliskonstaplar minst trenne om hvar och en af dem. Då jag ej kund a till någon hjelp, fortsatte jag att springa åt Nya Kungsholmsbron. Ett genomträngande nödrop nådde mina öron. och trodde jag detta komma från någon af mitt liskap, som lika litet som jag förbrutit sig mot allmänna ordningen eller polisen. Jag, Winborg. tillfrågades af en bland de från torget rusande konstaplarne om jag tyckte det var roligt, hvilken obehöriga fråga jag under fortsatt gående nedåt Fredsgatan slutligen besvarade med ett enkelt ja, enär jag för tillfället ej hade något att vara orolig öfver. Huru svaret upptogs, känner jag naturligtvis ej, men någon vidare fråga eller tilltal förmärktes icke. Deremot fann jag att mina kamrater fingo flera battongslag atpoliskonstaplarne, under högljadda rop af: Öka farten, spring edra fähundar. spring edra dj-r, annars slå vi ihjäl ert — Jag drog mig då från gatan till rätt trottoir. för att undvika all förevändning till ett dylikt behandlingssätt; men hann ej längre än något förbi porten till Prins Oscars palats, förr än ätven de anförda uppmaningarne stäldes till mig direkte, ögonblickligen åtföljda af minst ett slag på hvardera skulderbladet, samt åtskilliga, som förfelade åsyftad verkan, emedan de råkade hatten. sParerande de bakifrån riktade slagen så godt sig göra lät med venstra öfverarmen, som således fick uppbära det mesta, fortsatte jag mitt gående, utan att säga ett ord och utan att anse mig skyldig att springa, då plötsligen de anfallande fingo förstärkning af flera från Drottningfatan oss till möte springande personer, synbarigen mycket uppretade. Utan att kunna veta eller efterhöra hvarom fråga var, kastade desse sig ursinnigt öfver oss, utdelande slag på slag under ursinnigt skrikande. Jag fick nu, som ja tror, trenne emot mig, erhöll ett kraftigt och smärtsamt slag öfver venstra örat framemot ögat samt ett, framifrån och troligen åt tinnvingen riktadt, hvilket tangerade högra örat. Oförberedd och obeväpnad, seende mig urståndsatt att längre kunna afvärja mot hufvudet måttade slag, nödgades jag slutligen genom springande söka rädda mitt fe, som jag först nu ansåg sväfva i fara. Kommen ett stycke in på Drottninggatan förnam jag ett starkt Jämmerrop, hvarvid jan vände mig om och såg en till växten klen, välklädd person för ett slag digna i rännstenen, derifrån an hjelptes af Norrbin och vidare leddes framåt Drottninggatan, der vi sammanträffade med Oldberg jemte andra, som sade sig äfven blifvit misshandlade. En af dem hörde jag med mycken bestämdhet yttra, att han följande afton skulle förse sig med vapen och hämnas på polisen, hvilket Oldberg och jag sökte afråda. Inseende det vådliga uti att dröja, skildes jag hastigt från mitt sällskap, till och med utan att taga afsked, hvarefter jag gick omvägar för att ej ytterligare råka ut för polisen; folksamlingar eller tumult förmärktes härvid ej. Jag, Norrbin, får slutligen omförmäla min uppfattning af avarande händelse. Utan att under gående till mitt hem påträfta folksamlingar eller förnimma några oroligheter, anlände jag, såsom nämdåt är, till Gustaf Adolfs torg, der jag af en bland poliskonstaplarne temligen hättigt uppmanades att gå min . hvilket jag ock straxt gjorde. Anlönd frum på Fredsgatan, ungefär midt för porten till hertigens palats, eftersattes vi af måhända 6 å 8 poliskonstaplar, som skreko: Spring ihundar, och tilldelade mig ett battongslag å ryggen samt ett som träffade hatten, hvilken deraf fölli gatan. Då jag ogerna ville förlora min hatt, efterkom jag ej genast uppmaningen, utan vände mig till våldsverkarne med anhållan att först återfå denna. Hatten, upptogs och räcktes mig af en poliskonstapel, onder det jag af en annan ytterligare erhöll ett battongslag öfver ryggen jemte ny tillsägelse att springa. Samma stund framrusade, som mig tycktes från Drottninggatan, omkring ett halft; jog i låga mössor och korta kavajer klädda karar, hvilka beredvilligt utan Uppmaning biträdde att slå och skrika att vi skulle springa. Vidl, hörnet, som bildas af Fredsoch Drottninggatorna, blefvo vi ändtligen anfallsstyrkan qvitt. En af less medlemmar såg jag rusa emot en från Drottninggatan tyst gaende person, tilldelande honom ett I pannan väl måttadt slag, så att han skris kande föll i rännstenen, derifrån han af mig förHelptej och ytterligare stöddes under gående ippåt Drottninggatan, der jag åter träffade Winborg och Oldberg samt flera misshandlade. Ef: er sistnämnde bragd tycktes poliskonstaplarne nafva ansett sig fullgjorl sitt värf och sprungao illbaka uppföj Fredsgatan Y PIE a Ht rn Mn th Hr mm rn a ö A -— I