Aftonbladet – 27 april 1864, sida 2

) Jag minnes väl den dagen, då jag va I trettio och hon nitton år; jag minnes der lisynnerhet derföre att vår vän i Indien äf ven kommit ihog den, och skickat oss tvennt präktiga, dyrbara schalar; alltför präktige för mig, men som deremot passade Zillat ypperligt. Hon tog mig under armen och gick upp och ned på golfvet med mig, pre tande och skrattande; ty hennes lynne vai numera gladt och muntert. Hon kunde. med sin hjertliga munterhet göra de gamla unga på nytt, kunde öfver det trötta sinnet gjut: ett skimmer af dess fordna glada morgon. Jag tänkte derpå då — jag skulle önska att jag litet oftare tänkt på samma sätt Men det betyder numera ingenting. Ja nämner denna dag endast derföre att det då var första gången Zillah omedvetet ställde sig i jemnbredd med mig, ej mera ett smekt, lekande barn, utan min like, en I qvinna som jag. Vid denna tid hände det sig -— jag berättar detta endast för att trösta andra tret. tioåriga flickor — att man gjorde mig, ett giftermålsanbud, det första som någonsin blifvit mig till del. Han, som begärde min hand, var en man ungefär af min egen ålder, en gammal bekant, ehuru ej någon särdeles nära förbunden vän, Jag pröfvade noga rnitt sinne, men med ledsnad och förodmjuleree fann jag att jag ej kunde g öra honom Vokli Han var en god och förträfflig menniska och jag förstår ejhvarför hav ville gifta sig med mig. Min mor ville icke finna det underligt alls. Hon var både stolt och glad deröiver; först och främst ölver frieriet och sedan öfver afslaget, hvarigenom hon ändå fick behålla sin dotter hos sig. Hon menade att många fruntimmer vore vid trettio år behagligare och mera integande än någonsin förr i hela sitt lif. (Forts.)