Aftonbladet – 27 april 1864, sida 2

illah i min vård, och då han had mig at regelbundet skrifva honom till om henne: helsa och framsteg. Hans sista ord vorc att jag ofta skulle helsa på hans mor, hvar vid han kallade mig sin bästa vänt. Han var viltid så god! Vintern förgick i all stillhet, ty min helsa var svag, något som ofta om vintern var händelsen. Både min mor och Zillah omgäfvo mig med de ömmaste omsorger. Men då våren kom, tillfrisknade jag ater och allt gick ånyo sin gamla vanliga gång, Det händer ibland att något liknande en aus inträder i vårt lif, en djup, ärslång hvila, då månad efter månad, ärstid efter årstid förflyter så lika att man sedan i minnet knappt förmår skilja åt de olika tidrymderna; då själen ligger i hvila eller i dvala. Ungefär så förflöt några lugna år för mig, min mor och Zillah Le Poer. En morgon upptäckte jag, visserligen med någon förundran, men alldeles utan den förskräckelse, hvarmed man påstår att ogifta fruntimmer erkänna detta faktum, att jag var trettio år gammal. På samma gäng funno vi att Zillah var på dagen nitton år. Jag minns att hon ställde sig bredvid mig framför spegeln och närmade. sitt leende anlete till mitt. Hvilken skilnad! Icke mellan henne och mig, ty denna jemförelse föll mig ej in, men mellan förr och nu, med afseende på henne sjelf. Hon hade växt upp — spegeln så väl som mina egna ögon sade mig det — till en ovanligt skön qvinna. Jag har föga förstått mig på att bedöma skönhet i allmänhet, men jag säg, då vi voro ute tillsammans. att hvar och en som mötte oss fann henne vacker. Hennes själ var lika å skö m hennes ytire personlighet. Jag ära barnet. ;