Aftonbladet – 23 april 1864, sida 3

derest första linien skulle blifva tagen, och särdeles att vara en reservposition för venstre flygeln. Och så är der två bryggor öfvei sundet och ett par af sammankedjade fartyg bestående färjor, betäckta af två brohufvuden, förenade medelst en löpgraf. Allt detta är mycket präktigt, och det kan godt skildras som om ställningen skulle länge kunna hållas, som om en stormning vore omöjlig utan en oerhörd förlust för fienden. Skansarne äro försedda med groft artilleri, 4 regementen utgöra besättning i skansar och löpgrafvar, och åtskilligt fältartilleri är placeradt i löpgrafvarne för att afslå en stormning. Sinnesstämningen är präktig. Hären önskar ingenting högre än en strid. Och således kunnen I derhemma ju vara trygga och glada!?! ?Ja, hären önskar långt hellre strid på öppna fältet med en icke alltför många gånger starkare fiende, än denna strid som består i alt ligga som slagtoffer bakom jordvallar, der man ej kan angripa och ej försvara sig annat än genom att som mullvadar gräfva sig ned 1 jorden, men ändå förlora vi dagligen en utomordentligt stor mängd officerare och soldater genom bombsplittror, mot hvilka det ej finns något skydd. Sinnesstämningen är icke präktig. Sanningen är att skansarne egentligen icke äro annat än sandhögar med kanoner uti — och det kanoner som stå långt efter fiendens. Dertill kommer äfven fiendens öfverlägsenhet i pjesernas antal och den våldsamt korsande elden från alla sidor. Vid Dyppelskansarnes anläggning hade ingen tänkt på Broager, och sjelfva öfverkommandot trodde vid ägringens början icke att fienden derifrån kunde nå oss. Granater och bomber foro så starkt öfver ställningen, att då jag sista gången var i löpgrafvarne hade den ena granatens splittror ännu icke nått jorden eller sina offer förr än den följande kom. Härigenom har all passage varit alldeles omöjlig under hela timmar. Under de sista dygnen har skjutningen varit oafbruten natt och dag. De förskräckligaste skrik höras från menniskor som blifva slitna itu eller få benen bortskjutna, blandade med rop på ambulanssoldater, hvilka ofta icke hinna med sitt sorgliga arbete. ?Under detta arbetar fienden sig allt närmare genom jorden och får mer och mer tillförsel af kanoner och mörsare. Ja, elden har varit så stark att vära artillerister på venstra flygeln ha måst öfvergifva skansarne och alldeles upphöra mud elden. Fienden arbetar ofta nästan obehindrad, till och med om dagen, i starka kolonner på sina batterier. Vårt artilleri har fått order att icke skjula. Så snart viskjuta på de fiendtiga arbetarue får den skjutande skansen iast en massa skoft och ofta kanoner förörda — derför, ingen skjutning! Detta irriIcrar väl icke fienden, men desto mera våra infanterister som icke kunna fatta att man redrager att spara sina kanoner och låta ienden komma så nära med sina batterier. Fiendens eld slagtar ej blott en massa menniskor, utan raserar äfven förskansningarne , att det är min fulla öfvertygelse att fienden kan storma när han vill, bara han vill uppofira en tusen man. Nu kommer härtill den stora mängd af sårade och sjuka, hvarmed styrkan förminskas. Milt kompanis styrka har varit öfver 200 och är nu omsring 120! Och så fordras af oss tjenstgöring i 6 dygn, och detta till på köpet utan jvarter i stad eller säkra baracker under len så kallade hvilotiden. Och derefter sommer de tre dagarnes hvila här på Als: nen deraf åtgår åtskillig tid till marschen lit, och så alarmeras vi en eller två gånger midt i natten och mäste tåga till sönderborg för att efter några timmars väntan gå illbaka igen! Nej, detta kan icke räcka många dygn! Folk drager sig ofta för att säga hvad de mena: men här fordras den sanna allmänna meningen.? SV ö