Aftonbladet – 23 april 1864, sida 3

mast stående att komma undan, hvadan en ka. vallerichoque då ej gerna kunnat aflöpa utan ganska sorgliga följder. Visserligen har jag för mina af nu antydda skäl vidtagna åtgärder blifvit föremål för bittert klander från en del af ressen och ovilja af dem bland hufvudstadene efolkning, som från denna del af pressen hem. tar sina Ingifvelser, men medvetandet att jag handlat i bästa afsigt och att denna afsigt nått sitt mål, i det oordningarne, ehurw våld måste användas, blifvit stillade utan att någon dervid erhållit skada till lif, lem eller framtida helsa, ersätter i sin mån det öfvergående obehaget af nämnde ovilja och klander, hvilka dessutom, huru jag, i uppfyllandet af min pbat att med all kraft stäfja oroligheterna, än handlat, säkerligen icke kunnat undgås, ty hade krigsmanskap förr blifvit tillkalladt och med sina lifsfarliga vapen anfallit massorna, hade nog icke uteblifvit lika bittra men, enligt min åsigt, mera befogade klagomål deröfver att, då hufvudstaden aflönade en så talrik polisstyrka, som bort kunna hämma oskicket, dylika våldsamma medel tillgripits innan lindrigare mått och steg af polisen blifvit försökta. Uti min sednaste rapport till hr öfverståthållaren har jag visserligen till största delen redan lagt i dagen, genom hvilka medel det lyckats Jen del af pressens organer att mot mig och poI lispersonalen alstra och underhålla det missnöje, Isom fann sitt utbrott uti de den 13 och 14 Mara Itimade uppträden. Hr justitiekanslerens antagande, att missnöjet mot de åtgärder, som vidtagits för ordningens vidmakthållande den 6. 7 Toch 8 Mars varit enda anledningen till de den 18 och 14 i samma månad fortsatta oordningar och det egentligen mot polistjenstemän och polisI vaktkontor då riktade våld, föranleder mig likI väl att här åter bringa detta ämne å bane, hvar. till jag dessutom har så mycket större skäl, som ja numera icke har något annat tillfälle att visa uru pass mycket fog förefinnes såväl för detva antagande som för de försök, en del af pressens organer gjort, att på mig välta orsaken till och ansvaret för alla de inträffade oordningarne, Ifrån samma håll, hvarest man under veckorna före det i De la Croix salong till uttryckande af sympatierna för Danmark utlysta möte uti, allt efter tidningens ståndpunkt, mer eller mindre anständiga ordalag: på det oförsyntaste angripit regeringens politik och den bland konungens rådgifvare, emot hvilken de första dagarnes oordningar hufvudsakligen voro riktade, har man nemligen sedermera, förmodligen för att söka från sig sjelf afskudda skammen af de utaf dessa tidningsartiklar framkallade men möjligen längre, än beräknadt varit, gångna ovärdiga gatuuppträdena, förnummit de ihärdigaste försök att hos allmänheten inpregla att mina åtgärder söndagen den 6 Mars på aftonen skulle hafva ensamt föranledt oordningarnes förnyande. Till yederläggande häraf torde Nkväl blott behöfva erinras, hurusom jag måndags och tisdags aftnarne, likasom förut, understundom alldeles ensam, ingick i de tätaste folkhoparne utan att då röna något prof på ovilja ännu mindre nåot af hämdkänsla föranledt försök till våldsamet, hvilket, om en sådan känsla redan då exsterat, dervid haft det lägligaste tillfälle att komma till utbrott. Ej heller mot mitt hus gjordes under dessa båda aftnar ringaste försök till väld, utan voro våldsambeterna mot egendom då riktade mot de hus, hvarest några af statsrådets hrr ledamöter voro boende. Det var nemligen först sedan under återstående delen af veckan några af hufvudstadens tidningar användt alla krafter och alla möjliga medel för att, genom öfverdrifvandet af hvad som verklien låg polisen till last eller genom uppdiktan det af de mest fasansvärda historier, då verkliga fakta icke ansågos tillräckliga, samt genom de mest ilskna angrepp i så väl tryck som träsnitt emot mig och polispersonalen, mot oss framkalla hat och ovilja, som det lyckades få i gång de demonstrationer af missnöje, Bom den 13:de och 1i Mars egde rum, men då icke längre af folkmassor, utan blott af jemförelsevis obetydliga folkhopar, antagligen bestående af några få legde med tillhjelp af sådana okynniga pojkar, som i en större stad alltid äro till hands att biträda vid hvarje oordning. Jag vågar derföre med trygghet påstå att samma tidningar, som genom sitt språk mot regeringen hufvudsakligen vålNat de första uppträdena, seder. mera till någon del genom det bjerta framhållandet af de excesser, åtskilliga af polispersonalen beklagligtvis tillåtit sig, men förnämligast genom sina lögnaktiga ock, der någon sanningsenlig grund förefunnes. vrängda och vanställande uppgifter om mig och polispersonalen, ensamt föranledde oordningarnes fortsättande. För att styrka detta påstående torde det, utom hvad jag ofvan anfört, vara tillräckligt att hänvisa till dessa tidningars innehåll, hvarom jag i min sednare rapport till hr öfverståthållaren gjort några mera framstående utdrag. Aberopande dessa har jag äran nu härhos foga de af mig i rapporten omförmälda bevis, som ådagalägga osannfärdigheten af de förekommande uppgifterna. Dessa bevis innefatta tillika intyg om medlen och beskaffenheten af det våld, som under ifrågavarande aftnar skullle blifvit af polispersonalen och deras tillfälliga biträden utöfvadt, samt lemna fördenskull den säkraste ledningen för bedömandet af huru pass mycket fog, Beom förefinnes för de emot hela pelispersonalen tramkastade beskyll ningarne. Till stöd för mitt påstående att jemförelsevis endast ett fåtal bland denna personal och deras titlfälliga biträden gifvit en be rättigad anledning till missnöje, torde jag härförutom få erinra: dels att större delen af de på rakstugorna förbundne säkerligen varit föreraål för befogade våld af polisen eller militären: dels att, efter hvad numera blifvit upplyst, bättre civilklädda personer på några ställen begagnat sig af det rådande tumultet, för att med käppar utdela slag, deraf bland andra uppkommit en svårare åkomma, som sedermera både i tidningarne och genom ryktet skrifvits på polisens räkning; dels ock att uti de 15, eller efter skedd äterkallelse, tolf angifvelser om af polispersonalen utöfvadt våld, som hittills under fyra veckor inkommit, en och samma konstapel är angifyen och tilltalad uti 3 och en annan likaledes uti 3 andra mål, i sammanhang hvarmed jag tillåter mig fästa särskild uppmärksamhet der vid, att omkring 190 personer, inberäknadt öfverkonstaplarne, den afton, då samtliga dessa våld egde rum. voro i polisens tjenst använda. Af min rapport till hr öfverståthållaren finner hr justitiekansleren äfven anledningen till attjag icke till åtal anmält alla ofvanberörde tidningarnes lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande. En person på den plats jag bekläder blir nemligen så van vid dylika angrepp från detta håll, att all ömtålighet derför småningom förgår, och dessutom har jag icke kunnat förlika mig med tanken på att för angrepp, som röra min egen person, befordra den moraliska orättvisa, som ligger deruti, att en ansvaring, hvilken uti dessa ansrepp, ej haft ringaste del, oskyldigt skulle undergå det straff, som blefve följden af ett åtal. De af hr justitiekanslern infordrade protokoll, far jag, för såvidt undersökningarne blifvit afslutade och protokollen uppsatte, härhos öfver lemna: kommande återstoden af desamma att, Z snart de blifvit färdiga, ofördröjligen insöndas. Såsom bilagor till denna förklaring följa derjemte: 1:o. N:ris 65 och 78 af Postoch Inrikes tidningar för innevarande år, inbehållande mina här ofvan åberopade till hr öfverståthållaren af. gifna rapporter; 2:0o. Löjtnant Jurlings intyg angående de order statssoldaterne ifrågavarande aftnar erhållit, samt poliskommissarierne Tinggrens, Lindgrens, Rundbäcks, Uners, Backlunds, Norrling och Wahlqvists ofvan åberopade rapporter om I de af dem utdelade order och instruktioner; Camdlaea her luölananas Af oe RR da