Aftonbladet – 23 april 1864, sida 3

IL, som för inkomst af arbete och kapital efter artikeln II, påläggas någon afgift till Storkyrkoförsamlingens kyrka och presterskap. Rättegångsoch Polissaker. Polismästaren Wallenbergs förklaring. Slut från gårdagsbl.) Jernbärarne och den särskildt här ofvan omförmälda person, hvilka blott tisdagen den 8 Mars voro anmodade att biträda polisen, samt då tjenstgörande, de förre under befäl af poliskommissarierna Tinggren, Norrlin och Lindgren, samt den sistnämnde vid poliskommissarien Rundbäcks afdelning, hade fått battonger från polisen sig tilldelade. Enligt hvad Tinggrens, Vorrlins och Lindgrens ofvan åberopade yttranden innehålla om det sätt, hvarpå de af mig meddelade allmänna ordres blifvit dessa deras underlydande meddelade, har visserligen någon formlig instruktion i berörde hänseende icke blifvit jernbärarne gifven, men å andra sidan har, efter hvad angifvit blifvit, ej heller deras biträde vid oroligheternas dämpande behöft på något verksammare sätt tagas i anspråk, och, så vidt jag hittills erfarit, har anmälan om något af dem vadt våld icke blifvit gjord. Deunder Tinggrens befäl varande 15 bärare höllos nemligen hela aftonen i reserv på vaktkontontoret vid Myntgatan, utan att behöfva till tjenstgöring användas. De 5jernbärare, som ursprungligen varit ställda under kommissarien orrlin,, men sedermera såsom förstärkning afsändes till Gustaf Adolfs torg, under kommissarien Lindgrens befäl, blefvo jemväl, enligt hvad deras rapport innehåller, jemte de under honom stående stadssoldaterna såsom reserv förlagda i fronthvaltvet till H. K. H. prins Oscars palats utan att derifrån till verklig tjenstgörimg utkommenderas. Återstoden af de under kommissarien Norrlins befäl varande jernbärare voro honom visserligen följaktiga, då han, på sätt min förra rapport till hr öfverståthållaren innehåller, strax efter kl. 11 på aftonen af mig beordrades att begifv g till Södermalmstorg för att biträda med dämpandet af der yppade oordningar, men vid Norrlins ankomst var folket redan skingradt dels af hästgardespatrull och dels af en från Gustaf Adolfs torg. på hr underståthållarens och biträdande polismästarens order, under befäl af öfverkonstapeln Strömberg tidigare afsänd polisstyrka, så att lugnet återställdes utan att Norrlins styrka dertill behöfde användas. Hvad slutligen beträffar hr justitiekanslerens fråga om hvilka särskilda inträffade oordningar eller förhållanden föranledt åtgärden att låta med vatten bespruta på allmänna platser gående eller stående personer, får jag vördsamligen hänvisa till innehållet af min första rapport till hr öfverståthållaren, uti hvilken skälen ör ifrågavarande åtgärd finnas fullständigt upptagne, och hvartill jag nu endast vill lägga den omständigheten, att söndagen den 6 på aftonen sprutningen på Gustaf Adolfs torg i tog sin början förr än sednare på qvällen eller efter kl. 12, då den vanliga trafiken derstädes upphört. Efter att sålunda hafva afgifvit de af hr justitiekansleren infordrade upplysningar, torde det, med anledning af skritvelsens innehåll i öfrigt, tillåtas mig att nu få yttra mig angående ej mindre den ifrågasatta befogenheten af polisens åtgärd att med våld dämpa oordninarne än ock de förmenta orsakerna till derag förnyande den 13 och 14 Mars. Hvad härvid först angår frågan om de kraftigare åtgärder, som den civila ordningsmakten kan vara befogad att för stillande af ett till våld å person och egendom öfvergånget upplopp vidtaga, torde vid bedömandet deraf böra icke allenast afses de uti 57 och 59 af kongl. förordningen den 29 Januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel förekommande stadganden om rätt för den civila ordningsmaktens tjenare att i vissa der uppgifna enstaka fall bruka väld, utan fasthellre upprorslagens egna bestämmelser, till hvilka det uti af nämnde kongl. förordning jemväl bli i sådant afseende hänvisadt, tagas i betraktande. Enligt mitt förmenande synes nemligen ur den ällande upprorslagens stadganden om påföljden för utöfvande af det gröfsta våld mot deltagare i uppror, och om beskaffenheten af det våld man för dämpandet deraf har tillåtelse att, om så behöfves, använda, klart och tydligt fram gå att, om den civila myndigheten, medelst ett af dess egna tjenare utöfvadt ringare våld än det af krigsmanskap, skulle kunna dämpa ett upplopp, det måste vara icke allenast dess rättighet utan ock dess pligt att först använda ewt sädant medel. Utom det att redan i mnyssnämnde lags 4 , eller innan något stadgande om användande af krigsmakten ännu förekommit, det heter varder upprorsman dräpen ligge ogild, hvaraf enligt mitt förmenande framstår att lagen tänkt sig ganska stort våld för upprors stillande utan krigsmanskap, samt att derefter 6 innehåller: Till upprors stillande må krigsmanskap användas?, hvilket, då orden bör eller skall icke blifvit använda, måste anses innebära en tillåtelse, men ingalunda ett ovilkorligt förpligtande för den civila myndigheten avt för sådant ändamål använda krigsmanskap, — kunna ju oroligheter af ifrågavarande beskaffenhet utryta på ställen, der krigsmanskap icke finnes att för upprors eller till sådant öfvergånget upplopps dämpande tillgå. Den embetsman, som der vore ansvarig för den allmänna ordningens ppprätthållande, skulle säkerligen anses illa uppfylia sina åligganden och icke kunna undgå drygt ansvar, om han, derest omständigheterna tillåta att redan i början hämma oordnvingarne genom att förse ordningsmaktens tjenare -och välsinnade medborgare med lämpliga icke lifsfarliga vapen samt använda dessa mot orostif tarne, sädant, i förmodan att ingen annan än krigsmanskap för sagde ändamål egde bruka våld. försummade och derigenom främjade oroligheternas öfverhandtagande. Denna min uppfattning af upprorslagens stadganden synes mig dessutom hafva så mycket större skäl för sig, som det skulle vara orimligt att, då förhållandena kommit på den punkt att lagen förklarar de deltagare i upploppet, som dräpas, böra. ligga ogilda och således, med afseende å mot dem föröfvadt våld, sätter dem utom lagens skvdd, icke få emot dessa samma deltagare använda ettrinare och icke lifsfarligt våld. Att en sådan poismaktens tolkning af upprorslagen tillförene egt rum utan att föranleda någon anmärkning från hö sta åklagaremaktens sida tror jag mig ock veta. Åren 1851 och 1852, då likväl icke något våld begicks hvarken emot de hus, hvaruti konungens rådgifvare hade sin bostad, eller emot personer på annat sätt än att tvinga dem gå i spetsen för så kallade gåsmarscher, afstyrdes nemligen dylika oordningar genom våld af med batonger beväpnade dels ordinarie, dels för tillfället bland stadssoldater, jernbärare och andra stadens arbetare utsedde extra poliskonstaplar. Ändamålet med krigsmanskapsvapen tr att döda, hvadan de också anses hafva nått en allt högra fulländning ia Ijöttarea ack verkgammare do