Aftonbladet – 23 april 1864, sida 3

gäller det också a Ke ee sak, om hvars sanning han ej öfvertygad, så andra sidan, att ingen bör upphöra att kämpa, då han är öfvertygad om sin saks sanning och framtid, äfven om denna sak icke skulle gillas af de för ögonblicket makthafvande. Det har alltid förefallit mig oförklarligt och förkastligt, hvad man någon gång, och icke allt för längesedan, halft tillfälle att se tilldraga sig i ett eller annat främmande land, eller att anhängare af vissa partier dragit sig tillbaka från det offentliga lifvets strider, öfverlemnande åt sina maktegande motståndare att handla med full frihet. Anspråkslöshet och sjelfförsakelse äro dygder när det gäller personliga frågor, men den, som representerar ett parti, den, som har bakom sig alla dem som i honom vant sig att i viss mån se en målsman för sina önskningar och intressen, han deserterar om han drager sig tillbaka itystnad och overksamhet. Naturligtvis talar jag icke här om politiska hjelphustrur, som vilja gå till och från eller, i brist deraf, uträtta ärenden?, icke heller om anhängarne af den beskedlighetsprincip, som förmådde mistress Quickly hos Shakespeare att befordra två friares sak hos samma flicka; jag talar om de män af öfvertygelse, som ken af menniskofruktan eller vinstbegär eller maklighet draga sig tillbaka, utan som göra det med en öppen förklaring att de förblifva trogne sina grundsatser och i tanke att dermed bäst gagna sin sak. Jag kan nemligen icke fatta, huru man kan gagna sin sak genom att öfvergifva det slagfält, der denna saks seger eller nederlag skall afgöras. Det är af dessa skäl, jag är derom fullt och ast öfvertygad, som kämparne för en nationel skandinavisk politik ingenstädes inom vårt land låta nedtysta sig, vare sig af ilsket skrän eller salvelsefulla beskärmelser, och säkerligen kunna icke ens deras motståndare tro sina egna sagor, att de förres handlingssätt hufvudsakligen skulle bestämmas af ovilja mot person eller personer. Om en eller annan person stundom tätt sitta litet emellan, så är detta i främsta rummet motpartiets fel, som äflats att göra dem till afgudar. Det må ursäktas, om man anser formens talenter, äfven den fulländade formens, icke förslå för bistra tiders kraf, än mindre vara alldeles oersättliga; icke förtviflar om äderneslandet, utan tror att vårt statslifs visserligen icke allt för ypKN blomstrande träd dock ej saknar all ikhet med det bekanta trädet med de gyllene frukterna, om hyilka den romerske skalden sjöng: Uno avulso, non deficit alter. Det är nog sannt, att många anledningar till misströstan förefinnas , då man betraktar ställningar och förhållanden både i det stora hela och närmast omkring oss sjelfva; men. om farorna i verkligheten äro slora, så är faran af att öfverlemna sig åt denna känsla ännu större. finner sig i sin mannaålder, trodde väl ej i sin första ungdom, att det 19:de seklet skulle öfverskrida sin medelålder utan att hafva tillintetgjort de vidunderliga orättvisor, som ännu äro en skamfläck för vår xverldsdel. Då kämpade man i Grekland, förjagade barbariet från Hellas klassiska jord och trodde på Orientens omdaning; då glödde hvarje ädelt hjerta för Polens heliga sak, och ingen kunde väl tro, att offren ännu efter fyra ärtionden skulle digna under det skändligaste ok. Hvilka förhoppningar satte man icke till det fria England, till den blomstrande amerikanska republiken! Icke nog med att dessa förhoppningar blifvit svikna — efter 40 års förlopp står Europa nu och åser huru barnen mördas för en ny nationernas Niobe, utan att röra en hand till deras frälsning. Det Räddhågans tempel?, som fanns i det gamla Sparta, har ötvergålt till det moderna samhället med ett förändradt namn: det heter nu ?Börsen?. Hellre må ett folk gå under, en nationalitet hotas med tillintetgörelse, än att tempeltjenarne i det templet skulle störas i sitt trägna och andaktsfulla tillbedjande af sin gud! Ochi förbund med dessa träda en hel mängd andra passioner, fördomar, vanor, bidragande att förrycka de menskliga ärendenas naturva gäng. Huru mången gång har man ke uppskrämt verlden med det enda ordet nyhet, och huru mången gång har man icke uppskjutit en handling af social eller internationel rättvisa, derföre att den innefattade en omdaning, inför hvilken man stannade bäfvande! Deraf detta ideliga dagtingande mellan gamla intressen och nya sträfvanden, mellan det som har varit och det som bör vara, mellan verkligheten och rätten. Deraf detta stillebeusdyrkarnes väldiga skrän emot dem, som bevarat sin öfvertygelses omutliga sjelfständighet, som utan återvändo påminna om, att det är icke ensamt revolutionärerna som äro omstörtande, att äfven regeringar kunna vara det just genom sin förskräckelse för allt hvad rörelse heter. Af rädsla för all nyhet, hvars följder icke kunna med fullkomlig klarhet ötverskådas, går man så länge som möjligt ur vägen för hvarje stor politisk fråga eller söker att på omvägar arrangera en nödtorftig biläggning, och frågorna hopa och rveckla sig under tiden till en knut, som till sluts endast tör kunna afhuggas med ett Alexanderssvärd. Sedan man länge och väl pejlat och undersökt den flod som man tänkte öfvergå, stannar man ändock till sluts qvar på stranden af fruktan för några osedda hajar eller andra hafsvidunder, eller för att bli våt om fötterna, hvilket kunde alstra en betänklig nationalsnufva. Hvad gör det väl också, om man på det sättet förspiller en lappritid af ett eller annat århundrade — man har ju framtiden för sig! De folk, som strälva och kämpa för sina verkliga intressen, göra det förmodligen i en dyster aning om att Ragnarok snart för dem stundar, hvarför deras dagsverke måste uträttas fort. Det är en vilifarelse, om hvars förderflighet förnuftet och verldshistorien fåfängt predika, att tro sig kunna undvika en fara genom att icke låtsa se den. Det är också en farlig villfarelse af en statsman och för en statsman, att tro sig bäst sörja för sitt lands och sin egen säkerhet och värdighet genom att blott lyssna till de närmast ligande och högljuddast ropande intre AA hun utträ nl af danmnn nt a det må ursäktas, om man Den generation, som nu be