Aftonbladet – 23 april 1864, sida 3

Politiska smulor. IX. Än en gång: hvar stå vil Keiner will an die Gefahren erinnert verden, die ihm die sässe Gegenxart verleiden können. Heine. Den märkvärdige skriftställare, ur hvilkens Lutezia? jag lånat mottot till denna uppsats, yttrar på ett annat ställe i samma intressanta arbete, på tal om en berömd fransk statsman: Han kan med fog påstå, att han aldrig kränkt legaliteten, och inför historiens rådstugurätt skall man säkert helt och hållet frikänna honom från anklagelsen att hafva begått en olaglig handling och endast förklara honom skyldig till allt för stor slughet.? Och på ett annat ställe: Hans olycka är det öfvermått af slughet, som hindrar honom att se sakerna i deras naturligaste dager. Han trasslar in sig i sin egen klyftighets trädar.? I dessa ord synes mig Heine hafva tecknat typen för en diplomat af den moderna halten, hvilkens högsta dik och traktän synes vara, icke att göra principer gällande, utan att ådagalägga sin cen klyftighet och sin förmåga att rätta bakportar för en hederlig reträtt, fven med risk att vid reträtten kompromettera hvad som af mindre klyftigt folk anses för dyrbara intressen och att de lurade blifva, icke fienderna, utan egna bundsförvandter, ja till och med den egna politikens agenter, i fall desse icke förmått eller icke velat höja sig — om det är att höja sig — till en slafvisk tolkning af den försigtiga bokstafven, utan varit nog litet klyftige att tro, att en lefvande ande, en verklig tanke utgjorde väsendet i mästarens politik. Men bakportvägen är också en väg som kan föra till pris och berömmelse — för en tid åtminstone. Hvar och en har sin smak i fråga om de egenskaper, som konstituera en stor man, hvar och en har sin måttstock att mäta honom med. Det finnes personer, som icke blifvit så frapperade af någon egenskap hos Julius Ceesar, som af den att han kunde samtidigt diktera olika bref för flera skrifvare. Hans djupa statskonst och krigskonst, hans förmåga att förbise det lilla och blott fatta det stora i sigte, det slår dem ej med någon förvåning; men hans temligen likgiltiga, fastän rätt vackra talent att hålla minnet så tillsammans, att han icke tappade härftråden i något af flera bredvid hvarandra fortgående bref, den slår an. Hvarför skulle man då undra på, att den moderna diplomatien söker skörda lagrar på det lättaste sättet och för bästa priset? Mundus vult decipi -— decipiatur igitur. Och hvarföre ens undra öfver, att de förtjuste ense alla medel goda för att söka bringa dessa obändige till tystnad, som icke kunna förmås att betrakta diplomatien såsom ett slags eleusinska mysterier, såsom något för nationen alldeles främmande och fristående, utan tvärtom envisas alt anse för en verklig statsman endast den, hvilkens alla fibrer sammanrhänga med nationen, som i skickelsedigra tider icke lägger an på att visa sin skickligbet uti att åka och vända, utan fåstmera sin benägenhet att handla och lida med folket, — den med ett ord, som gör sig till ett lefvande utiryck af landets intressen, känslor och sträfvanden?