Aftonbladet – 23 april 1864, sida 2

tande, så ledes man med skäl till den förodan, att ett större antal äfven bland de egande som undertecknat de så kallade ansökningarna?, skola vid närmare eftersinnande finna så många oriktigheter både i premisser och slutsatser vidlåda komiterades förslag, att dess antagande skulle vara i hög grad förhastadt och således åtminstone icke för närvarande bör bifallas. Förhållandet inom Maria församling är också i afseende på principen detsamma; men utrymmet hindrar oss att nu deråt egna en särskild utförligare granskning. Då enahanda angelägenhet för två år sedan skulle blifva föremål för behandling på sockenstämmor i hufvudstadens församlingar, egnade vi i särskilda artiklar några betraktelser åt ämrn Det förelåg dåien något olika form, såsom afseende reglering på en gäng för hela hufvudstaden och omfattande äfven sportlerna — men åtskilligt af hvad som då anfördes har fullständig tillämplighet på frågan, sådan hon pu föreligger i de tre församlingarne, och vi tillåta derföre återupprepa några af de då anförda len. I en artikel, som hade visat huru frågan om en förbättrad själad hade genom det då å bane varande örslaget — aldeles såsom genom dem om hvilka nu är fråga — veddragits till en simpel penningfråga, yttrades bland annat: Bet uktar man närmare de lönebelopp, som i förslaget blifvit fastställda för de Stockholmska pastorerna och hvilkas utgående i så hög grad skulle komma att betunga den del af hufvudstadens invånare, som mest tryckes af skatter och afgifter af alla möjliga slag, så häntyda dessa belopp snarare på en verldsligt sinnad hierarkis ständigt stegrade anspråk på vällefnad och yttre glans, än en Kristi tjenares anspråkslösa utkomst. Det är väl sannt, att hvarje trägen och trogen arbetare är sin lön värd, och att kyrkans tjenare ingalunda få ställas så på förknappning, att de derigenom sjunka ned i råhet eller alldeles nedtryckas af timliga omsorger. Men till en motsatt och minst lika farlig ytterlighet förfaller man, då man för kristna prester fastställer inkometer, hvilka — tillsammans med öfriga medelbart eller omedelbart genom tjensten förvärfvade emolumenter — utgöra en summa, som synes kunna till större fromma för församlingen användas. Besinnar man, huru ringa en mängd af deras ståndsbröder till sitt uppehälle bekomma, samt huru inom det verldsliga samhället äfven efter sednaste betydliga lönetillökningar flera chefsplatser hafva en lön af 4500—5500 rdr sig anvisad, med förbud att derjemte bekläda andra befattningar, att rikets högste, domare — justitieråden — i ett för allt bekomma 85000 rdr, presidenterna i rikets kollegier 9000 (hvilket redan af mången anses alltför mycket) och de konsultativa statsråden 12,000 rdr, så torde — vid jemförelsen — den slutsats ligga nära till hands, alt såväl rättvisan och billigheten som församlingarne och — icke minst — det andliga? ståndet sjelft bäst skall ses till godo, om lönerna fastställdes till belopp, mera motsvarande verkliga behofvet och prestens samhällsställning. Afven kunde förbud för andra befattningars skötande med fog ifrågasättas. Att kyrkoherdebeställningarnes nuvarande innehafvare ej vilja medgifva någon nedsättning i sina hittillsvarande inkomster är naturligt, men vi äro öfvertygade att derest en sådan vid blifvande Ieigheter beslutes, lämpliga sökande ej skola attas. Det föreslagna aflöningssättet blir sannerligen för husegare, näringsidkare, tjenstemän och familjefäder i allmänhet i så hög grad betungande, att omtänksamhet värvidlag nog torde vara af nöden. Fastställas så höga aflöningar för kyrkoherdar, torde det ej dröja länge förrän nya anspråk på andra bäll väckas; jemförelsen fä vapen i händerna på dem som vilja hafva mer, och huru långt vill man ej då uttänja konseqvenserna.? I en annan artikel anfördes följande, som vi tillåta oss ånyo lägga de röstberättigade på hjertat : I afseende på sjelfva löningssättets förändring och huruvida den är behöflig har mycet talats om den mindre sjelfständiga ställning, hvaruti presterna hållas genom dan nuvarande aflöningen. Olyckan af denna mindre sjelfständighet är dock troligen mindre farlig än det mångenstädes har blifvit en ton alt nu anse den. Nog kan man begripa att presterskapet skall tycka mera om att få lyfta sin aflöning qvartalsvis, utan aft det ringaste bero af församlingens välvilja, men fråga är, om icke detta med en och annan kan urarta till för mycken sjelfständighet och — kanhända — fill mindre själavård? Kyrkoherden Sjöding och doktor Rohtlich hafva i dettta afseende gjort den, såsom det tyckes, icke oriktiga anmärkningen, Palt fasta löner, långt ifrån att befordra, fastmera motverka det sökta målet, i det nitet Pskulle förlamas hos den prest som visste, att han hade sin bestämda lön om han gör något eller intet. Om ock detta skulle vara nog mycket sagdt på det hela, så gäller det dock ostridigt och förträdesvis om förhållandet i hufvudstaden. Ingenstädes äro presterna mera humana, och det kan tilläggas, ingenstädes mera afhällna af sina sockneboer. Kan man äl lita på att detta skulle fortfara oförändradt, om löningssättet blefve ombytt, blott af begär att hylla en så kallad princip att presten bör anses såsom embetsman och då det personliga samband, som nu till en viss grad eger rum och påminner enhvar särskildt att ihågkomma sin själasörjare, derigenom skulle upphöra. Hvarföre skapar man icke fasta löner i olika grader äfven åt ett så stort antal praktiserande läkare, som hufvudstaden behöfver och indelar sjukvården på dem distriktvis, likasom man nu vill öra med själavården? Hvyarföre har man i sednare hänseendet inskränkt sig att blott anslå en liten lön åt fattigläkarne, hvilkas patienter icke kunna betala, och låter äfven dessa läkare i öfrigt 1å förtjena sin bergning genom sportler af enskild praktik? oc AH wvmidtann