Aftonbladet – 23 april 1864, sida 2

ler kunna anses otillräckliga — hvilket på sin tid anfördes såsom skälet, då en likartad förändring vidtogs uti Katrina församling — och så länge icke presterskapet sjelf gjort ansökning derom, utan endast skickat ut andra, hvilkas nit för denna sak, under sådana förhållanden reduceradt till sin rätta halt, väl icke kan förljena någon annan benämning än ett fjesk, som ingalunda är oskyldigt, då det äsyftar att för en lång frentid afhända församlingarne en rättighet och ålägga dem en börda. Ännu en omständighet, som förtjenar ses såsom elt angeläget skäl att bevakat verläggningen är, att oaktadt enligt förut gällande lagar om konventioner för presterskapet, det är stadgadt såsom allmän regel, att de som icke vilja ingå på en föreslagen konvention, icke kunna dertill förbindas genom pluralitetens beslut, utan ega utgöra sina skyldigheter på sätt tillförene egt rum, så ger den nya författningen om kyrkostämma af den 20 November sistl. år, de röstegande en än ytterligare anledning att vara på sin vakt. Ibland de frågor, som i 2 af denna författning äro uppe knade såsom hörande till kyrkostämmas handläggning, finner man nemligen under mom. 11: 7Öfverenskommelser rörande presterskapets och kyrkobetjenings löneförmåner?. Som detta stadgande är det enda, som i afseende på ifr gavarande slags ärenden finnes i i gen omförmäldt, så har man visserligen rätt till den föreställningen, att sådana öfverenskommelser icke kunna blifva gällande annat än i enlighet med de lagar som förut finnas angående församlingsboernas rättigheter och skyldigheter i afseende dera. Icke heller synes ordet öfverenskommelse språkriktigt kunna rimligen tolkas så, att en enkel pluralitet vid stämman, som så lätt kan tillvägabringas efter elt par annonser i Dagbladet, må kunna, om än i sjelfva ver-ket utgörande ett fåtal bland församlingen, tvinga det mångdubbla flertalet emot sin vilja, och för åratal, till ökade skyldigheiers l utgörande. Emellertid bör man i detta al-seende icke göra sig säker. Uti 40 af I författningen står nemligen, att hvad kyrkoPstämma till uttaxering beslutat, vare förI ?samlingen medgifvet att genom kyrkoeller skolrådet delgifva öfverståthällareem?betet, som, derest sådant äskas, derefter låter genom kronouppbördsverket såväl debiteringen förrätta, som uppbörden i sammanhang med den af utskylderna till K. M:t och kronan verkställa? (här visar det sig att det äfven för den obemedlade icke gilves någon nåd och barmhertighet så länge det finnes något att taga). Det kan med något E anses tvifvelaktigt, huruvida icke presterskapet, om det en gång lyckats detsamma alt lägga vuntarne på det onekligen beqväI mare och af församlingens mer eller mindre I välvillja aldeles oberoende taxeringssiättet, äfI ven skall anstränga sig till det yttersta för att Ifå kyrkostämmo-författningen tolkad så, att linga protester af en minoritet vid stämman, om ock uttryckande det stora flertalets inom församlingarne tänkesätt, skall gälla emot tvång-tafen preparerad majoritets beslut vid stämman. Och att flertalets mening är emot slaget, dertill har man någon rätt att sluta af det kolossala nederlag som likartade försöket, på sätt förut är nämndt, är 1862 led i alla församlingarne. Då frågan ;Jom sakens utgång sålunda väsentligen Iorde bero på huru stort intresset visar sig lför de förestående stämmornas bivistande, I vilja vi blott helt kort tillägga något om I komiterades betänkande, och hufvudsakliIgen om ett par punkter i komittbetänkanI det för Storkyrkoförsamlingen. I Det första som i detta hänseende synes I vara af en icke ringa betydelse, är att komiterade behagat helt och hållet förtiga sakens utgång för tvenue år sedan. Den om(nämnes icke med ett ord, och likväl synes Jen skyldig grannlagenhet hafva bort bjuda komiterade, att i ett ärende, som nu för tredje gången förekommer, åtminstone hafva gifvit församlingen någon underrättelse, någon hum om hvad som förut tilldragit sig. Har försummelsen tillkommit af glömska leller har den skett med afsigt? Se der en Ifråga, som icke torde vara nödigt att närmare undersöka, men som dock utvisar att ett stort fel är begånget, om icke för annat, åtminstone af den anledningen, att då afslagen vid de föregående tillfällena naturligtvis ej skett utan skäl, och detta afslag sista gången i de flesta församlingarne, Isåsom vi hört sägas, skedde utan votering, så hade komiterade, i fall resultatet omnämnts, icke gerna kunnat undgå att äfven söka visa, hvarföre församlingarne då hade Jaldeles orätt. Nu deremot, när ingenting sådant skett, får hela manövern mera utseende af en intrig, hvilket naturligtvis valrit långt ifrån hrr komiterades afsigt. Men på hvad slags resonemang hafva då komiterade i stället grundat sin tillstyrkan af förändringen? Jo, de hafva upptagit 1552 års komiteutlåtande, som då blef afslaget, och derutur framhållit den allmänna satsen, alt aflöningen till presterskapet, nemligen den del som består i påskörena, utgår å elt sätt som af allmänna omdömet högligen ogillas. Hade hrr komiterade i betänkandet upptagit en recit af de föregående tillfällenas förhandlingar och deribland omförmält att alla församlingarne, i de flesta, kanske alla utan votering, beslöto ått bibehålla det närvarande aflöningssättet, så. hade det väl blifvit något svårt att säga att detsamma af allmänna omdömet och känslan högligen ogillas. Det är svårt att säga huruvida uti detta dilemma kan ligga någon anledning till historikens uraktlåtande, men omöjligt är det icke. Ur samma 1852 års utlåtande hafva komiterade vidare antagit ett resonemang, som äfven förtjenar närmare betraktas: att ett dylikt frivillighetssystem (nemligen det som eger rum) för aflöningen af religionslärare, väl kunde och måste finnas inom de kyrkor och sökter, hvilka uppkommit genom trosförvandternas fria öfverenskommelse ; men alt då fråga är om statskyrkor, eller såsom det kallas, etablerade kyrkor, det vill säga sådana, hlatt om kurkas tan Jena Jiao 5