Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

soda att hålla reda på, sedan vi ej mera hade några lektionstimmar; det var i alla händelser svårt nog för en beskedlig själ som jag att uppbära den makt och myndighet, hvarmed man beklädt mig. Det skulle gått bättre till och med om jag blott haft mrs Le Poer till min hjelp; men hon, rädd för ombyte af luft och vistelseort, hade föredragit att stanna hemma i Yorkshire. Efter något mer än en veckas förlopp, lättades mina bekymmer något litet. Löjtnanten återuppträdde på scenen och sedan besvärades jag föga af flickornas sällskap. Han var verkligen en god broder, det mäste jag medgilva: han spatserade hela dagarne med sina systrar och stannade vanligen i Holywood till det sista jernbantågets afgång om aftnarne, då han lemnade oss, för att, som han sade, fura till Belfast, der han bodde. Jag, för tillfället utsedd till familjens öfverhufvud, var naturligtvis artig mot brodern till mina elever och han var verkligen också anska uppmärksam emot mig, ehuru han ehandlade mig ungefär som en gammal duenna. Detta föreföll mig stundom löjligt nog, ty jag var dock ej mer än tjugosex år, det vill säga, lika gammal som han sjelf; men jag var van vid att alltid blifva betraktad som ett äldre fruntimmer. Löjtnanten tycktes alldeles icke bry sig om Zillah och hon gick ur vägen för honom så mycket hon kunde. Sedan han om aftnarne lemnat oss, sedan hans systrar enträget bedt att få följa honom till jernvägsstationen och sedan han alltid bestämdt afslagit denna önskan, sedan kom den behagligaste timman på hela dagen. Misserna Le Poer tyckte ej om skymningspromenader, hvarföre Zillah och jag ensamma begåfvo oss af. Oita skildes vi dock, ty jag satte mig stundom på stranden, medan hon ströfvade omkring i en stor trädgård, omgif vande ett förfallet och obebodt hus. I denna trädgård, eller rättare park, trifdes hon särdeles väl. Men jag, som ej var mycket stark och dessutom upptogs af många oro