Aftonbladet – 19 april 1864, sida 3

ss ec 1 — PD ? 5 LI Isusa och krevera, vi höra dem komma 10, som på en dag kastades in i Gaeta var, kämpa, så skull det sägas att vi men hvad vill det säga i jemförelse med det ofantliga antal, som har regnat ned öfver Sönderborg och Dyppelställningen och som hvarje ögonblick föröka Det är ingalunda högt beräknadt när jag säger att de fiendtliga batterierna skicka oss i medeltal 6—7000 granater i dygnet, och om man vill, lågttaget, anslå de stycken, hvari dessa granater sprängas, till 10 för hvar granat, så får man ett facit af 60—70,000 mycket farliga, mycket dödande, mycket svårt sårande projektiler, som regna ned öfver vårt folk, för att inte tala om de stenar, jordklumpar och splittror, som rycka: lösa af dem och kastas omkring till antalets förökande. Att 70—100 personer om dagen på detta vis försättas ur stridbar skick är ändå icke så förskräckligt farligt: det kommer då icke långt ifrån 100 granater eller 1000 eranatstumpar på hvar man. Men äfven medgilvet att förlusten jemförelsevis icke är så stor, är det dock kännbart och det fordras sannerligen en hög ; af uthållighet, af dansk seghet, af mot mod till att blifva liggande på sin post dag ut och dag in utan att knota, utan att svika en pligt, som är ganska mödosam att uppfylla, men som blir uppfylld — uppfylld med förtröstan på att de gjorda uppolfringarna må lända till fäderneslandets bästa. Nu är det ej längre fråga om att finna betäckning mot fiendens granater, sedan de börjat korema från alla sidor, från venstern (Broager), från fronten (Dyppel) och från höger (Pythusen och Rageböl). Så länge vi blott hade elden i venstra flanken kunde det hjelpa att ropa: Betäck!? Då vande sig manskapet snart att undvika de fiendtliga projektilerna, och efter några få dagars förlopp brydde man sig hvad Broagermannen behagade gö Men nu heter det oupphörligt: Betäck för Broager!? Betäck för Dyppel!? Betäck för Pythusen!? betäck här och betäck der, och medan det ena betäck ropas kommer granaten redan susande från den andra sidan och gör det vidtagna försigtighetsmåtlet alldeles öfverflödigt, för att nu icke tala om de bomber, som kastas ur mörsare och störta lodrätt ned öfver soldaternas hufvuden. Under sådana förhållanden måste all tanke på betäckning öfvergifvas och manskapet måste lemna sitt öde i Guds hand. Det måtte vara en underlig känsla för re kryter när de första gången komma uti Dyppelställningen i dessa dagar. H morgonen såg Jag några unga ar ster komma från Köpenhamn. De marscherade under sång vägen framåt och tågade in i Sönderborg med ett friskt, ljungande hurra. Redan somma dag blefvo de utskickade för att börja sitt värl, för att lära känna kriget i dess allvarligaste, minst upplyftande skep-! nad, för att höra granaterna susa, hvissla och explodera, för att måbända se sina leder glesna. De förlorade icke modet, men det är icke underligt att de foro litet vilse, att de te betäckning der ingen betäckning var, att de studsade vid att kriget såg så ut. Huru lång måste icke den första natten ha varit för dem! Ja natten, detär den värsta.tiden älven för oss som silta på afstånd och blott höra skotten, utan att se deras förderfliga verkningar. Om dagen har man solsken och fågelqvitter, hvimmel, vagnars buller, sång och de dagliga bestyren som afleda uppmärksamheten från kanonernas åska, vid hvilken vi nu blifvit så vana, att vi ej fråga efter den. Men under natten, den långa, mörka, i öfrigt tysta natten ljuder hvart skott så tydligt som om det vore oss helt nära; vi höra granaterna 12, 15 stycken i minuten, och det är omöjligt att låta tanken vända sig ifrån dem som stå derute midt i dessa faror, stå der för att försvara fäderneslandet och oss alla, för hvilka denna natt är den sista, hvilkas ri kenskapstimma redan är slagen. Kunde man i en sådan vattlig stund urskilja gesott mellan kanonernas ihåliga dunder, en sådan gevärseld som antydde ett hufvudanfall, så skulle man säkerligen glädja sig. Stormningen — det den vi alla läng efter, och ehuru många menniskolif den än må kosta skall den blifva helsad med glädje och hopp. Det är det egna med den situation vibefinna oss uti, att vi ej ha en fästning, men ändock äro underkastade en belägring, och det en belägring, som kanske ötverträffar hvar och en annan som historien har att uppvisa. Låt oss t. ex., från den nyaste tidens historia, taga belägringen af Gaeta, som torde vara 1 friskt minne hos alla, emedan den fullbordade det stora befrielseverk som Garibaldi hade börjat i Neapel. Gaeta var en stark fästning på en klippa ut mot hafvet. Staden var byggd på sluttningen ned mot hatvet, klippans kröm var kransad med torn och murar, och längs nedåt den mot landsidan vända sluttningen lågo de neapolitanska fästningsverken i parallela linier. Gaeta hade en likhet med Dyppelställningen derutinnan att den också kade sitt Broagerland? — ett framskjutande stycke land, hvarifrån den kunde fiunkeras med kanoner med stor skottvidd. Italiebarne hade en eller två sådana, så kallade artillerikanoner, hvilka dock efter en kort skjutning ej längre kunde användas. För öfrigt var fästningen icke utsatt för annat än eld från fronten. Men var det en sådan beskjutning som vi nu dagligen äro utsatta för? Nej, det högsta antal granater enligt åsyna vittnens uppgift, 500; här inkastas deremot mer än tiodubbla antalet. Gaeta, den starka klippfästningen, föll efter omkring 3 veckors regelbunden belägring. Vi, med vår befästade ställning, hvilken håller sig till Gaeta ungefär som en jättehög till Valby backe, hafva nu hållit oss i månader mot en eld, som skulle ha fö krossat hvilken som helst mindre uthållig arm. Den tänkande verlden skall betrakta dessa dagar vid Dyppel som hedersdagar, och är det en strid för Danmarks lif vi nu hafva I stätt fasta för vårt gamla fädernesland — gånge sen dermed som Gud vill. Men icke blott eldens våldsamhet är kaI ralkte k för denna heläcrin.