Aftonbladet – 19 april 1864, sida 3

Mylord! Jag får bedja er fråga Hr Drouyn de Lhuys om den 12 April passar Franska regeringen såsom dag för öppnande af konferenserna i London, angående Danska frågan. Jag är c. CUndert.) Russell. Bagareembetet 1831. Protektionisterna 1864. (En parallel.) Den strid som nu pågår emot handelsfriheten är i grunden ingenting annat än en fortsättning af den gamla striden mot näringsfriheten. Det är i hög grad märkligt, men det är ganska naturligt, att samma argumenter som förr bagagnades mot den sednare, nu mera begagnas mot den förra. Skilnaden är blott den att förr försäkrades högtidligt af hvarje handtverksskrå att om intrång skedde i dess yrke, d. v.s. om näringsfrihetens grundsatser tillämpades, så skulle skrået — ett eller flera — totalt gå under, och allmänheten förr eller sednare äfven drabbas af stora förluster, hvaremot nu försäkras lika högtidligt af protektionisterna, att om handelsfriheten införes, så skall hela landet gå under. Vi hafva ansett oss böra härom erinra, då vi här nedan meddela redogörelser för en strid som på trettiotalet tappert utkämpades af hufvudstadens lofliga bagareembete, hvilket då mot den förderfliga näringsfriheten an vände samma argumentation, som protektionisterna nu begagna i viss mån och med inskränkningar? mot den likaledes olycksbringande handelsfriheten. Vi hoppas visst icke att våra dagars protektionister skola bli klokare med åren: men vi föreställa oss att deras utgjutelser, när några tiotal af år förflutit, skola skänka dem som då lefva samma nöje, som 1831 års bagareembetes utgjutelser, hvilka härnedan meddelas, sannolikt bereda våra läsare. Under loppet af året 1830 inkom till K. Maj:t en underd. skrifvelse, hvari handlanden Linck anförde, huruledes 1810 ärs ständer visserligen såsom princip erkänt näringsfriheten: men att om än densamma på vissa yrken redan blifvit tillämpad, fallet dock icke varit sådant i afseende på handeln med den för alla samhällsklasser oafvisligt nödvändiga artikeln bi Hufvudstadens bagare hade med sin fördel funnit mera öfverensstämmande att tillverka det mindre helsosamma mjuka brödet af olika slag, än det för arbetaren så nyttiga hårda brödet. Beredningen af det sistnämnda slaget, som icke fordrade någon synnerlig skicklighet och som allmänt på landsbygden verkställdes, skulle för jordbrukaren kunna blifva en fördelaktig binäring. Linck hade med ätskilliga jordbrukare i berörde ämne rådgjort. och trodde de sig kunna leverera torrt bröd af bättre beskaffenhet och till billigare pris än hufvudstadens bagare. För den skull nhöll Linck ?om nädigste tillstånd? att i örening med sin spanmålsoch mjölhandel få försälja torrt bröd; men på det att bagareembetet icke mätte hafva skäl klaga öfver intrång i yrket? ville Linck inskränka sin begäran dertill, att få afyttra torrt bröd i partier af minst 5 I vigt, hvarigenom bagarnes rätt att sälja bröd styckevis i bodarne blefve oförkränkt.? Bagareembetet, hördt öfver ansökningen, fann den ?från alla möjliga synpunkter oväldigt skä dad, vara i högsta grad oförsynt? ; den utgjorde ett ibland de snart sagdt oräkneliga törsöken af den ene medborgaren att obehörigen intränga uti och inskränka den andres Tagliga verkningskrets, och skulle, ?om den icke i tid och med behörig kraft tillbakavisades, otvifvelaktigt undergräfva allas bestånd.? Bagareembetet, som egde rivilegium på att-tillverka bröd af allahanda slag, hade ock rättighet att Putan andras intrång afyttra sådant bröd, och skulle ovilkorligen gå under om personer, som icke till embetet hörde, idkade den handel som borde med bageriyrket vara förenad.? — Landtmannens inblandning och täflan med borgaren i stadsmannahandteringen skulle alltid, såsom onaturlig, blitva utan nytta och omsider leda till begges skada, och det allmännas förlust.? — Bagareembetet anropade derföre K. Maj:ts beskydd? och yrkade afslag å Lincks ?ohemula ansökan.? Derefter afgaf embetsoch byggnadskollegium sitt utlåtande. Om, förmäldte kollegium, sökandens uppgift vore riktig, att prisskilnaden mellan mjukt och torrt bröd, enligt taxan, befanns för köparen ofördelktig. så hindrade ju denna omständighet icke köparen att förse sig med mjukt bröd, då priset å torrt unsågs för högt, och tvärtom, och skulle den åsigten vara riktig att det hårda brödet vore helsosammare än det mjuka, så berodde ju valfriheten på konsumenterna. Men den fråga som här vore af största vigt att få utredd bestod deri, huruvida landtmannen hade rätt till och nytta af att inblanda sig i stadsmannanäringarne och att åstadkomma konkurrens. I detta hänseende vore uppenbart, förmente kollegium, att allt ifrån uråldriga tider då städer inrättades, hade den grundsats fått gälla att borgaren icke borde !å idka jordbruk, men deremot berättigas att ensamt dels få idka handel och dels arbeta och förädla landtmanna produkter? ; — att på ett noggrannt åtskiljande af borgarens och landtmannens yrken berodde begges bestånd och o välmåga? — och att 7den nyare tidens anspråk på näringsfrihet allenast haft borgarens utarmande till följd, utan att landtmannens vilkor der genom förbättrats.? Om torrt bröd från landet här finge försäljas, så undrade kollegium huru den nödiga kontrollen på varans pris och beskaffenhet skulle kunna utöfvas. och föröfrigt betviflades att hufvudstadens arbetande befolkning skulle året om med bröd från landet kunna förses, då särdeles sommartiden, landtmannens folk och dragare äro vid jordbruket sysselsatta. Allmogen kunde dessutom bättre använda sin tid till bränvinsbränning, och sämre kunde ej tid och krafter användas än att täfla med bagareembetet.? — Ett bifall till Lincks begäran vore med hänsyn till honom visserligen föga vådlig, men ett bifall till sjelfva prin