Aftonbladet – 19 april 1864, sida 2

seg SV ON Hvad som kommer efter. Det gifves väl ingen man med hjerta i oröstet, som icke i sitt innersta harmas öfver alla de skändligheter, hvilka för närvarande af en rå och ohejdad öfvermakt bedrifves i vårt grannrike på andra sidan Sundet och Bälterna; de, som icke äro så skapade, att vid dylika scener blodet löper hos dem litet hastigare och att handen knyter sig mekaniskt, de beklaga åtminstone att allt detia sker oc inna dock sålunda, att icke allt är riktigt som det skulle och borde vara. Men för den, som i sistone ser något mera än isolerade fakta, likt perlor uppträdda på en tråd, den som söker i allt ett inre sammanhang, en logisk utveckling i det onda som i det goda, en organisk process af orsaker och verkninvar, framställer sig sjelfmant vid händelser och företeelser af denna art en betrakse, hvilken i sjelfva verket går långt ut öfver ögonblicket och är vida mörkare än detta ögonblicks omedelbara intryck. Det är några statsmän och regenter, unödda af en clique utaf lycksökare och ålare, som lägga sina hulvuden tillsamsk man och sluta med att finna det för vissa ändamål och intressen lämpligt och tidsenligt, att gå ut på röfvaretåg. Man har till hands en praktfullt fladdrande fana, som kallas nationalitetens — detta ord är här en lögn, men det gör ingenting, ty det är en vacker jgn, en lögn, som besticker, förblindar, förhexar -— under denna ?befrielsens? fana samlar man sina härar, sammanrafsade till största delen från förut förtryckta och kufvade nationaliteter, och man faller öfver den första, den bästa. Man eröfrar Slesvig och sköflar Jylland, och liksom man förut organiserat sig 1 Posen, i Ungern, i Venetien, insätter man medelst polska, italienska, kroatiska, ungerska vapen Tyskland i dess rättigheter på andra sidan FEidern. När röfveriet nätt sin höjd och nedrigheternas mått blifvit rågadt, då kommer diplomatien och blandar sig i saken, men den bemötes med ett fait accompli? och tilläfventlyrs med ett välvilligt Ö slag att dela. Man ?delur då som bröoo det är det yttersta hvartill man här kan komma, det sker också endast i lyekligaste fallet?, och den förfördelade mäste då nöja sig med att som allmosa få en penning igen af den röfvade skatten och att behålla en remsa land till att der grälva sin graf. Och dermed är allting slut. Nej! dermed är allting icke slut. Väldet och orättfärdigheten hafva sällan lyckats att bygga några rätt varaktiga välden. I våra dagar lyckas det mindre än någousin. Preussen skulle med vapenmakt kunna hålla en ny sakernas ordning i Slesvig uppe för någon kortare tid, men det är i hög grad troligt, att det likväl i denna ) vade besiitning skulle skapa åt sig ett Venetien, icke synnerligt behagligare att oupphörligt taga vara på och bevaka, än det, som Österrike redan eger i Italien. Saken har emellertid äfven en helt annan och längt betänkligare sida. När Europa på detta sätt gång efter annan skall bevittna, huru dynastiska intressen eller en sjelfvisk kabinettspolitik vädja till den råa styrkan för att ännu i vårt ärhundrade genomföra de mest macchiavellika planer, för att sätta godtycket öfver rätt och förnuft, för att kutva nationaliteter, röfva länder och behandla befolkningar som lösegendom, när det ännu i vår tid nästan hörer till dagens ordning och får ostraffadt ske, att för regenternas nycker eller drömmar (?quidquid delirant reges) tusentals menniskor drifvas till att slagta tusentals sina likar, sprida ödeläggelse i fredliga nejder och, berusade af en tillfällig framgång samt uppeggade genom lysande exempel? af de lumpnaste passioner, sköfla byggder och grafvar, när det för hela verlden uppenbarar sig, att civilisation och respekt för andras rättigheter ännu äro för åtskilliga regenter okända begrepp, — då är det omöjligt, att icke förr eller sednare en fruktansvärd reaktion mot tronerna sjelfva kan komma att inträda. Så långt hafva vi dock kommit i verlden, att sanningens och förnuftets ord icke kan helt och hället nertystas, och sanningens predikanter skola dock blifva allt flera och flera, deras läror skola blifva allt radikalare, deras uppmaningar skola få mera skärpa, till och med (det kan icke undvikas) mera bitterhet, deras appeller skola veta alt finna väg till massorna, det skall ske ett omslag i de stora opinionerna och detta omslag skall sluta med hämnd. Detta har varit gången förr, detta skall blifva gången än. SERENA EROS GT SE TR AREA