Aftonbladet – 16 april 1864, sida 3

E 1 regna. Natten är mörk och emellanåt måste ljusraketer uppkastas. Skansarne n:r 2 och 4 skjuta hela natten; jorden darrar när de stora kanonerna affyras. Fienden skjuter också, hans mål är Sönderborg. Söndagen den 3 April börjar för Sönderborg med sina sorger och olyckor. Rådhuset och stadens vackraste byggnader brinna, general Gerlach flyttar ut ur staden och öfverste Hirsch förordnas till kommendant der. Då säga några af invånarne till soldaterna: Tagen I hellre våra varor än att de skola brinna upp.? Detta oförsigtiga yttrande kommer ut bland soldaterna som om det vore en allmän tillåtelse af alla invånarne, och de börja rädda? tills kommendanten hejdar denna oordning. Beskjutningen mot fronten börjar fram på dagen, men fienden förorsakar icke synnerlig skada på våra skansar. Det blir åter mörkt, men Sönderborgs brand gör natten till klar dag och kastar ett rödt sken öfver Dyppelbergs eljos mörka och hotande skansar. Plötsligt ossas skott ute iskyttegroparna och af vedetterna, elden utbreder sig öfver hela linien, hela styrkan intager ställning, det är en alarmering — fienden unnar ossingen hvila. Då blåses appe från Dyppel en signal som betyder: håll upp med skjutningen! — Allt blir tyst igen, blott något enstaka skott från Avnbjerg afbryter nattens lugn. Det är bistert kallt, vinden är vestlig, soldaterna slå fötterna emot hvarandra för att hälla sig varma. Klockan blir framåt fyra, då lossas här återigen skott, preussarne ropa hurra, kanonerna på Avnbjerg skicka sina kulor ned i löpgrafvarna mellan skansarne 5 och 6. Det måtte också bara vara en alarmering, ty om det vore allvar skulle fienden icke skjuta med sina kanoner, emedan han lätt skulle kunna träffa sitt eget manskap. Kulorna hvina om öronen på oss, det räcker längre än lofligt, slutligen blåses det åter uppe från D -bböl och skjutningen upphör. Nu skickas bud efter det varma, stärkande ölet, som vi få hvar morgon och som vi så väl behöfva, ty för ögonblicket är tjenstgöringen nästan lika sträng som vid Dannevirke och soldaterna ligga i löpgrafvarne och börja blifva uppgina af trötthet. Nu går solen upp, det värmer och gör godt, man baddar sina förfrusna lemmar i dess strålar. Der går en underofficer vid artilleriet ut från skansen n:r 5 till löpgrafvarna, det är kommendanten i skansen, en svensk som heter Elgström. Det är en satans karl att skjuta, han skjuter både på smått och stort, och alltid är han i godt lynne. I dag har han fått veta att en löjtnant vid det svenska regemente, der han tjenat, har gått in i våra leder och ligger med silt kompani uti skyttegroparne. Han går utb för att helsa på honom, och när det är gjordt drager han fram en stor kikare, går framför vedettkedjan på en liten höjd och kikar åt Avnbjergs-skansarna, som han ta mig tusan? skall se så nära som möjligt. Preussarne blifva uppbragta öfver denna näsvishet och skicka honom en kula i armen, hvaröfver den tappre styckjunkaren blef mycket förbittrad, emedan han för den skull måste lemna sin kära skans på någon tid. Klockan är 2 på måndagseftermiddagen. Våra skansar, som tro att fienden nu måste ha intagit sin middag och druckit sitt kaffe ofvanpå, skickar honom ett ?Väl bekomme! Nu börjar den häftiga kanonaden på nytt. N:r 6 är i dag speciclt fiendens mål. Spetsgranaterna regna ned i skansen och slå ned 1 blockhuset, hvaraf stora spillror fara högt i luften. En artillerist blir sårad; han bäres bort och förbindes.. Det är icke särdeles trefligt att ligga mellan skansarne nir5 och 6. Granaterna borra sig ned i jorden ej fullt tio steg ifrån oss. Litet jord rasar ned ifrån bröstvärnet; det är en bomb som anmält sin ankomst; nu kreverade den! Inen blef träffad. Det är ena riktiga kärnarlar dessa soldater af det 2:dra regementet; i det värsta granatregnet ligga de antingen och sofva eller äta och ha upptåg för sig; officerarne måste använda allt sitt inflytande för att få dem att söka skydd. En bomb föll ej fullt fyra steg från en klunga, som ej har något skydd åt den sida der bomben ligger; nu kreverar den; men ingen har blifvit skadad, hurra! En granat eller, då den är rund, villjag, till skilnad från spetsgranaterna, kalla den en bomb, faller under porten till skansen n:r 5, lyfter porten i vädret och kastar den af sina hakar. En annan bomb får tag i en sandsäck och kastar den i nacken på en underofficer; en bomb kan också, som man ser, ha sina lustiga infall. Skjutningen fortfar trots blåsten och en snöby, som dock snart går öfver, och det blir en vacker solnedgång. Lärkan sjunger i luften och talar måhända reda sitt bo; der är ett litet lugnt ställe; en granat har der sprungit och urholkat jorden. Vi aflösas efter en kall genomvakad natt och efter en dag, derunder sinnet varit i stark spänning och lifvet hvart ögonblick stått på spel. Det är kallt och blåsigt. I stället för att skaffa de stackars uttröttade soldaterna så mycken hvila som möjligt, förläggas de på en hög backe, der det blott finns några få halmstrån och deröfver den kalla vinden sveper fram och genomisar lemmarne. För första gången under detta krig går ett knotande sorl genom lederna; en svensk officer säger till mig: ?Hade man bjudit de svenska trupperna ett dylikt nattlläger, skulle de ej hållit till godo dermed; de skulle ha sagt: Låt oss slåss till sista man, men gif oss, när vi tillåtas att hvila, tak öfver hufvudet.? Det lyckas officerarne att få de förfrusna, uttröttade och uthungTrade soldaterna att lägga sig; officerarne I sjelfva ha det ej bättre än soldaterna. Det går en feberrysning genom hela kroppen, I man skakar som om man hade frossan, tänderna skallra i munnen och fötterna äro som -lis. Det var en förlärlig natt; det skall också synas på sjuklistan. Andtligen blir I det morgon, man går under gevär, man får varmt öl, vagnarne med naturaförplägningarne komma. Fienden skjuter ej i dag på Sönderborg, låt oss gå ditin och taga i betraktande dessa om vår; derborta under skansen tänker hon : Gt