Aftonbladet – 15 april 1864, sida 2

jag hade knappt hemtat mig från min öt. verraskning, då Zillah redan var borta. Jag kände mig underlig till mods; det var som om jag hastigt blifvit hjeltinnan i någon underbar fösaga, Men på en gång fick jag i spegeln se mitt eget Jag, med mitt bleka unsigte och min svarta sorgdrägt. Detta förde mig genast tillbaka till verkligheten och påminde mig att jag nu befann mig tvåhundra mil) från London och min mor. Jag hade ej mer än tre veckor vistats inom familjen Le Poers boning, förrän ja upptäckte att om jag der skulle kunna skapa en fösaga, så kunde det ej blifva någon annan tin tCendrillont. Men min stackars Cendlrillon hade alla sin förebilds sorger och motgångar, utan någon af hennes hvarken yttre eller inre behag. Det iärettstort misstag, om man tror att hvarje offer för förtrycket måste vara en engel. På de fle. sta sinnen utöfvar detta en alldeles motsatt verkan. Det förslöar fattningsförmågan, dötvar den medfödda rättskänslan och gör det förfärligaste nederlag bland af naturen goda böjelser. Jag mäste ofta betvifla att mr Le Poer hade orätt, då han kallade Zillah Cen iten ful sates. Stundom lyste en riktigt lemonisk eld i hennes svarta ögon. Hon var dertill liknöjd, älskade beqvämlighet och lättja, såsom alla infödingar af ett varmare klimat. Hvarken straff eller hotelser sunde väcka henne ur denna slöhet. Den onda i hela huset, som hon någorlunda ydde, var mrs le Poer, hvilken också var len enda, som ej behandlade henne illa. don var sjelf, stackars qvinna, alltför kufrad, för att våga hårdt behandla någon nen hon yttrade heller aldrig ett ord ar veröm eller gillentte. (Foörts.y 3 Pyret a