Aftonbladet – 14 april 1864, sida 3

ailiane prof. schmerlng från Littich. I dessa kalkstenshålor ha floderna trängt in genom remnor och i fordomtima afsatt ben och fliniknifvar tillsammans med gyttja, sand och småsten, som alltsammans blifvit bevaradt och förvandladt till en fast massa genom det kalkvatten, som droppade ned från hålans tak. Bland utdöda djurs lemningar fann man en hel mängd menniskoben äfvensom flintknifvar. Alla ben tyckas vara från samma tid. I hålan vid Engis, ett par mil från Littich, funnos lemningar af åtminstone tre menskliga varelser; den ena hufvudskålen låg sida om sida med mammuthdjurets tänder. Sir Charles Lyell, som hade besökt Schmerling och hört hans meddelanden, redogjorde uti en för flera år sedan utgifven bok för dennes åsigt, utan att dock yttra sin mening om saken. Nu deremot förklarar han sig öfvertygad om riktigheten deraf, sedan han åter undersökt bevisen och besökt flera hålor. Med filosofisk uppriktighet återtager han nu sina fordna villfarelser, men erinrar oss om att en upptäckt, som synes motsäga de hittills varande forskningarnes resultat, helt naturligt blir mottagen med mycken tveksamhet. Att åtaga sig att följa den belgiske forskaren under år 1832 på hvarje stadium af hans iakttagelser och undersökningar, skulle äfven för en erfaren geolog och osteolog icke ha varit någon lätt sak. Att låta sig nedhissas dag för dag, såsom Schmerling gjorde; medelst ett tåg, bundet vid ett träd, så att han gled ned till botten vid den första ingången till Engis-hålan, der de bäst bevarade menskliga hufvudskålarne funnos; och att, sedan han sålunda kommit in i det första underjordiska galleriet, krypa på händer och fötter genom en smal gång, som ledde in till en större kammare, och der vecka efter vecka, år efter år vid fackelsken hälla uppsigt öfver de arbetare, som genomborrade den marmorhårda droppstensskorpan, för att stycke för stycke flytta de derunder liggande benen, som voro nästan lika hårda; att stå hela timmar med fötterna i gyttja, under det vattnet droppade från hålans tak ned på hufvudet, för att iakttaga ställningen och förebygga förlusten af ett enda ben af ett skelett; och att slutligen, sedan han funnit tid, kraft och mod till alla dessa ansträngningar, såsom arbetets frukt emotse offentliggörandet af ovälkomna berättelser, som stredo mot den vetenskapliga så väl som icke vetenskapliga publikens fördomar — då vi taga alla dessa omständigheter i betraktande, behöfva vi knappast undra öfver, icke allenast att en törbitarande resande underlät attstanna och undersöka bevisen, utan att ett fjerdedels sekel förflöt innan till och med professorerne vid Littichs universitet trädde fram för att häfda sin outtröttlige och skarpsinnige landsmans trovärdighet. Utom hålorna vid Lättich har sir Charles äfven besökt hålan i Neander-dalen nära Dässeldorf. Denna håla ligger hundra fot under toppen af en kalkstensklippa, som hänger utöfver Dässelfloden, och en remna i kalkstenen har förbundit den med jordens yta. Här fann dr Fuhlrott från Elberfeld eu gammalt skelett af en man, som, att döma af formen på benen, måste ha varit mycket muskelstark , men hvars hufvudskål, med en framstående raud öfver ögonen och en låg panna, professor Huxley förklarade vara den mest aplika hufvudskål han nå-gonsin hade sett. Men, kan man fråga; om man måste leta förgäfves efter menniskolemningar i den gamla flodsanden, der djurlemningarne äro så allmänna, hvarför finner man då endast i hålor spår af det menskliga lifvet? .Det är ett faktum att tillvaron af sådana lemningar slutligen blifvit bevisad, och en sådan visshet har omsider förskaffat hrr Tournals, Christals, Schmerlings och andras slutsatser ett mera gynnsamt mottagande. För det första fann Bouchet de Perthes tretton år efter utgifvandet af Schmerlings skrift nägra flintverktyg i alluvial-landet vid Abbeville i Picardie i norra Frankrike, hvilkas ålder blifvit bevisad genom det ställe der de lågo. Sedan år 1841 ha dylika verktyg blifvit uppgräfna ur flodgrus och sand, under det man reparerade fästningsverken vid. Abbeville. enen af elefanten, noshörningen, björnen, hyenan m. fl. funnos i samma bädd; men den vetenskapliga verlden ansåg i allmänhet att de tillformade fintstenarne voro naturens verk eller helt enkelt ett bedrägeri. Dr Rigallot från Amiens var en af de störste tviflarne, till dess han besökte Abbeville och besåg Bouchet de Perthes samling. Han begaf sig hem, beslöt att sjelf söka efter flintverktyg i grusgrafvarna en half mil från Amiens, och fann dem alldeles liknande och i samma jordlager -— icke i myllan, ej heller i lerjorden straxt under, utan i den djupare bädden af groft flintgrus, vanligen tolf, tjugo eller tjugofem fot under jordytan. Han utgaf resultaterna af sin undersökning med omsorgslullt utförda teckningar af de funna verktygen, och fyra är derefter, år 1858, vändes strömmen af den allmänna meningen i England genom de resultat, som Pengelly hade uppnått genom en omsorgsfull undersökning af flera orörda benhålor nära sjön vid Brixham i Devonshire. Det kungliga sällskapet beviljade tvenne gånger medel till en omsorgsfull undersökning af dessa hålor. Här funnos flintknifvrar under sådana förbållanden, som visade att de voro bearbetade under eller före hålbjörnarnes tid i England! Somme-dalens geologi blef derefter utvecklad af Prestwitech i förening med John Bvans, medlem af det antiqvariska sällskaet, och allt det tvifvel, som geologerna hade hyst, försvann, då Prestwitsch med egna händer ur en orörd grusbädd vid S:t Acheul framdrog en väl gjord flintyxa, Hutton fot under jordens yto, liggande på flatsidan. Det fanns inga remnör i de ofvanliggande lagren, som innehöll en mängå lemningar af land-.och sötvattensdjur. Det är således icke möjligt att yxan tillfälligtvis kunnat arbeta sig genom marken ned till denna tidigare jordbildning. Det följande året utgräfde hr Flower, som arbe