Aftonbladet – 12 april 1864, sida 3

mina har jag beslutit att gitva vika. De har varit hela mitt lifs välsignelse och stö testen att jag skulle mottaga så mycket a denna familj, att jag aldrig skulle blifva stånd att vedergälla den, Jag har ett slag: vidskepelse i detta fall, Ja, det var återigen den gamla histo. rien — en ständig själsstrid. Si erinrar er min flykt till Turin 1857 och på hyilket ömkligt b den misslyckades; och dock hade jag då till mitt stöd känslan af den orättvisa och känslolöshet hvarmed man behandlade mig medan det nu deremot vu alldeles motsatsen — jag mötte nu endast kärlek och undergifvenhet, Huru skulle jag väl då kunnpt ega hjerta att motstå? Vi sägo hvarandra endast högst sällan, knappast en gång i veckan. Så djupt jag än I rtan ef dette wmbärande, kände kände sm Rosa den änuu djupare. För en man iden ning jag var, det vill säga, upptagen från morgon till qväll, flyger tiden fort; men deremot hängde den tung på henne, hvars verksamhetssfer endast vat helt inskränkt, Jag såg med bedröfvelse färgen blekna på hennes kinder och hennes blickar blefvo dunkla och matta... Kort sagdt, en af oss två måste mer eller mindre upppifra sig. och jag beslöt att det icke skulle bli min hustiu. An din pligt mot ditt land! hör jag er Jag har mer än en gång sjelf framställt denna invänning och sorgfölhigt ofvervägt den med den uppriktigaste önskan utt finna den ovederlägglig, och — jag har nte funnit den så, All fn mans pligt mat hans land fr absolut och uteshvr la än fn pligter inedgor ag gerna, men endast yuerliga fall. Om landet sväfvar fra, om österrikarne stå utanför portarne,