Aftonbladet – 11 april 1864, sida 2

seringen är fullkomligt benägen all erkänna lenna grundval som lämplig. För oss och för de kommande underhandlingarnes skull är det alldeles nödvändigt att hvarje urrangement, som synes medeilbarligen eller omedelbarligen gifva den tyska förbundsdaucen infytande på de landsdelar som icke höra till förbundet, på förhand afskä Grefve Russell svarar härå den 21 Mars. Då Österrike och Preussen icke vilja antaga den af Danmark uppgifna grundvalen och förmodligen icke heller någon annan som inskränker konferensens rädplägningsrihet, och då Monrad sjelf har förklarat, att antagandet af 1851—52 års basis dock ej skall utesluta diskuterandet af någotrannat arrangement, synes menin kiljaktigheten endast vara formel. Uttry 7 nalunion? tyckes vara infördt i denna vexling endast för att skapa nya svärigheter och framkalla större förbittring. Danmark kan icke neka det bindande i den om Holstein och Lauenburg handlande artikeln i Londontraktaten, och således kan man alt konungen al Danmark redan besitter Holstein och Lauenburg i kraft af pc union. Men det är bättre att undvika att göra något afseende på detta uttryck, som ger anstöt. Grefve Russell slutar med att han uu skall inbjuda Frenkrike, Ryssland, Sverge och förbundsdagen, men tillägger att Danmark gör det vilkoret för sitt deltagande, att 1851—52 års underhundlingar skola utgöra grundvalen. Dock upplyser en för saende skrifvelse a? den 15 Mars från grefve Russell till sir A. Paget att danska regeringen icke har rentai fordrat ett formligt erkännande af 1851—1852 års öfverenskommelser från Preussens och Österrikes sida. En depesch af den 19 Mars från engelska ministern i Berlin sir A. Buchanan är mycket betecknande för Preussens ställning. Der anföres nemligen ett samtal med hr v. Bismarck, som förklarade det omöjligt för Preussen att taga del i en konferens på 1851—52 års basis samt att Österrike vore af samma tanka. Danmark har nemligen i 12 år vägrat att uppfylla 1851—52 års förpligtelser, under fördbärande af att sådant vore omöjligt; men nu begär det att man skall till grundval för en underhandling taga öfverenskommelser, hvilka hafva gjort en biläggning af tvisten mellan Tyskland och Danmark omöjlig. Häremot invände Buchanan att Danmarks förslag var en naturlig följd af Preussens och Österrikes egna förklaringar af den 31 Januari, enligt hvilka de ryckte in i Danmark för att skaffa 1851— 52 ärs öfverenskommelser gällande kraft. Men nu förklarade Bismarck att dessa öfverenskommelser hade förfallit genom kriget och att Danmark icke kunde hoppas att få samma fredsvilkor 1864, som beviljades det efter slutet af 1848 års krig. Icke mindre betecknande är en skrifvelse från Buchanan af den 29 Januari, i hvilken meddelas att Bismarck har förklarat att han var ense med England rörande hertigens af Augustenborg anspråk och att han skulle hafva visat ut honom ur Holstein om han icke vetat att det endast kunde ske med blodsutgjutelse. (!) — Angående danska regeringens hållning lemnas åtskilliga upplysningar, t. ex. genom danska ministern i London Billes not till engelska kabinettet strax efter Dannevirkes utrymmande (den 11 Febr.), hvari yttras att Danmark fast beslutit att använda alla medel som stå detsamma till buds mot det skedda anfallet, men att det inser att det till slut skall blifva öfverväldigadt af motståndarnes öfverlägsenhet i antal och derför vänder sig till vänskapligt sinnade makter om hjelp, och till ingen med större förtröstan än till England. (!) — Sir A. Paget inberättar den 26 Febr. ett samtal, som han nyligen haft med konseljpresidenten Monrad och direktören för utrikesdepartementet Quaade. Den sistnämnde har förklarat att det funnes några vilkor som ett land kunde gå in på utan att vanära sig när det ej längre egde någon utväg till motstånd, men som det icke kunde underkasta sig förr; att han vore öfvertygad. det inga vilkor, som Tyskland skulle gå in på, kunde antagas af Danmark, och att han derföre icke insåge hvad det skulle tjena till att deltaga i en konferens bara för att snart lemna densamma.