Aftonbladet – 11 april 1864, sida 2

naturligtvis sjelf vara närvarande och hafva öfverinseende vid dess uppresande på byns kyrkogård. Detta var icke cn afför på en timme eller en dag, och hennes ifver all se till att allt ginge väl och riktigt, förmådde henne till beslutet att stanna några dagar i Rumelli, utan Vincenzo, ehuru naturligtvis åtföljd af det lilla barnet, som hon sjelf ammade. Rosa hade, som sagdt, rest till Rumelli endast på tre dagar, och Vincenzo blef icke litet öfverraskad och förskräckt, då han på dagen för hennes återkomst mottog ett bref i stället för den väntade makan i egen person. Innan vi meddela innehållet i detta bref måste vi först omnämna några få händelser, hvarigenom det tydligare kan fattas. Kort efter sedan Frankrike sändt en betydande armkår till Piemont, sände det en mindre ansenlig styrka, under prius Napoleons befäl, till Toskana. Den omedelbara öljden deraf var österrikarnes utrymmande af Bomagnan, som de under de sednaste åren hållit militäriskt besatt. Invånarne i den nämnda provinsen voro nu icke sena att afkasta pålfvens välde och slyta sig till Piemont. Detta var upphofvet till den romerska frågan. Hade påfvens undersåter i Romagnan rättighet att förfoga öfver sig sjelfya såsom de funno lämpligt, en rättighet som med framgång hade utöfvats af grekerna och belgierna, för att icke tala om fransmännen? Eller voro de ett slags katolicismens trälar? Med andra ord, var påfvens verldsliga makt (den andliga sattes aldrig i fråga) hemfallen under de tillfälligheter som vidlåda alla jordiska ting, eller var den en makt för sig, okränkbar och oföränderlig, ett nödvändigt vilkor för det fria utöfvandet af påfvens andliga makt?