Aftonbladet – 11 april 1864, sida 2

jaljera. De trenne månader, som följde på Cavours återinträdande i sitt cmbete, lydde för Vincenzo med blixtens hastighet. De voro utan jemförelse de lyckligaste i hans lif. Alla hans naturs anspråk, alla hans hjertas och förstånds begär voro på samma sång tillfredsställda. Han hade tillräckligt arbete, och det af det slag han helst önskade sig, för att förhöja värdet af de ljufva fritimmar han tillbragte i sitt hem; han hade medvetande af att vara nyttig och utsigt på en hedrande bana, med säte i parlamentet så snart han komme till erforderlig ålder; han såg sitt land längsamt, men jemnt, skrida framåt mot en bättre framtid, i trots af vind och våg; och för att sätta kronan på alllsammans, var han välsignad i sin kärlek till sin hustru och i sin fadersglädje. Äfven hans helsa, ehuru aldrig synnerligt stark, var ganska god. Med ett ord, om någon af dessa godsinta föer, hvilkas bestyr det var i fordomtima att vifva de dödliga skänker, hade framträdt för honom och bedt honom yttra sin Önskan, skulle Vincenzo sannerligen halt svårt att uttala hvad han egentligen skulle önska sig. KAPITLET XIX. Vincenzos slop stöter på bliudskär. Vincenzos lycka i det närvarande och ngna trygghet för framtiden fick emellerid snart en plötslig stöt. I början af andra veckan i April hade Rosa rest till Rumelli för att, efter hvad som var sagdt, stanna der i tre dagar. Hennes utflykter åt detta håll hade på sista tilen upprepats temligen ofta. Minnesvården ifver hennes for, som under vistandet i Tucin hade upptagit en stor delafhennestansar, var nu fullbordad, och hon önekade