Aftonbladet – 11 april 1864, sida 2

Tankarne voro och äro ännu delade i denna punkt. Rosa hade hört frågan mycket diskuteras under de sednaste månaderna, och ehuru hennes sympatier starkt drogos åt pålvens sida, hade hon dock icke på något sätt visat det. Signora Candia hade beslutit att icke låta någon slags meningsskiljaktighet i denna eller andra af dagens frågor störa hennes husliga lycka. Olyckligtvis gestaltade sakerna sig så, att hon icke längre ansåg sig berättigad att fasthålla detta system af yttre nentralitet, och det kom ett ögonblick då hon ej utan fara för sin själ icke ansåg sig kunna göra annat än öppet handla i öfverensstämmelse med sin inre öfvertygelse. Vi nämnde att Romagnan hade förklarat att den slöt sig till Piemont. Den deputation, som fått i uppdrag att framställa provinsens önskningar för konung Victor Emanuel, mottogs med hjertliga ord af sympati, uppmuntran och hopp för framtiden, men utan något bestämdt medgifvande. Diplomatiska svårigheter stodo i vägen för ett formligt antagande. Detta tilldrog sig i September månad 1859. I Mars 1860 funnos dessa svårigheter icke längre till och Romagnans länge efterlängtade införlifvande med Piemont blef ofticielt dekreteradt. Derpå utfärdade Rom en bannlysningsbulla mot alla dem som på något sätt, direkt eller indirekt, deltogit uti plundrandet afden påfliga stolen. Beväpnad rged denna bulla, af S don Pio äfven hade erhållit ett exemplar, lade denne henne framför signora Candia och uppmanade henne att göra sin pligt. Hon näste antingen genast återkalla sin man eller också afbryta ellt umgänge med en baunlyst. Don Pio var icke den som gjorde något till hälften. Rösa satte sig