Aftonbladet – 9 april 1864, sida 2

Du inser, söta Rosa, att då stormen är färdig att bryta lös öfver Italien, ingen af hennes söner som är värdig detta namn utan vanheder kan hålla sig undan utöfvandet af sin pligt. Jag skulle inte vilja hindra dig att göra din pligt, äfven om jag kunde det, sade Rosa lugnt; jag endast kan och besvär dig, Vincenzo, att inte utsätta dig för någon obehöflig risk. Jag kommer inte att löpa någon risk?, sade Vincenzo, förmodligen kommer jag inte ens att lemna Turin. I alla händelser lofvar jag att vaka öfver mig sjelf lika mycket som om det vore öfver dig, min älskling. Då Önofrio längre fram på dagen kom med de mera detaljerade underrättelserna och, icke utan en viss farhåga, förklarade Vincenzo arten af den anställning som väntade honom, blef den hedersmannen helt angenämt öfverraskad af signora Candias förståndiga uppfattning af denna utsigt för hennes man samt af det lugna sätt hvarpå hon tog hela saken. Rosa talade likt en som tagit för gifvet att Vincenzo hvarken ville eller kunde afhålla sig från att taga del i den allmänna rörelsen, och ehuru hon icke kände den smärta som utsigten öfver en helt kort skilsmessa förorsakade henne (Vincen203 tillämnade befattning gjorde det nödvändigt för honom att tills vidare lemna Turin), förklarade hon dock att hon utan knot underkastade sig densamma för deras lands bästa. Onofrio tog farväl helt uppbyggd af hennes sunda förstånd och lugha mod. Bignora Candia genotngick pröfningen med ett jernmod som aldrig ett ögonblick svek henne. Hvad hon hade sagt till Onofrio upprepade hon för markisinnan och för alla däm som gratulerade eller beklagade henne, då hennes mans anställning blef känd. Hon sökte icke visa en heroism som hon ej egde. Ännu. mycket mindre gjorde hon någon hemlighet af hur mycket hellre hon hade velat se sin man i statens tjenst arbeta från morgon till qväll i Tarm, än se honom skic