Aftonbladet – 9 april 1864, sida 2

Aall och Harbitz befinna sig icke just i upplyst? sällskap. Derföre kan man icke annat än med glädje se omröstningen öfver den skandinaviska frågan, på hvilken sida man än betraktar denna votering. Deriger nom att 54 sagt ja till den, har de 57 ledamöternas försäkran att det stora flertalet at det norska folket säger nej blifvit rvandlad till en tom fras. Derigenom att intelligensen säger ja och bönderna nej har frågan blifvit Törvandlad till en lifsfråga, och det måste medgifvas att saken gått utomordentligt framåt sedan 1848. Och om man nu, bara ett par dagar efteråt, skulle rösta öfver samma sak lider det intet tvifvel att pluraliteten skulle säga ja. 1 hela rt konstitutionella lif har ingen politisk tt sådant mottagande då den ången på dagordningen, och r om att de herrar, som fått in r ä am ifrån den. Om man hade noga öfvervägt saken, om den hade förelegat till afgörande, om den från ömse sidor hade med djup uppfattning af dess stora betydelse blifvit genomgången och agiterad, så kunde omröstningen ba haft utseende af en situation, ty man skulle då ha kunnat antaga att de bristande rösterna icke hade varit Jätta att vinna. Men frågan inkastas händelsevis liksom från skyarne, ingen enda är förberedd, och oaktadt den innefattar någonting emot vår politik alldeles revolutionärt vinnes lik detta stora resultat: 54 mot 57! och dessa 54 äro thingets Hvad bet utgången af de andra voeringarne, särdeles den om Brochs förslag, att inga premisser skulle medfölja beslutet, så ler den, noga sedt, lika litet som den förut omtalta, thinget till heder, men i stället — äfvenledes såsom den förenämnda — alla sakens vänner till fägnad. Det war väl aldrig händt i en konstitutionel stat, att representationen röstar för krig utan förbehåll när regeringen underhand begär ädana. Det är, skulle jag tro, den enda fråga, hvari en folkvald representation icke har lust att gå längre än regeringen. Det ouktadt fanns det bland 111 män 42, hvilka — oaktadt de visste att regeringen (denna gång alla tre rogeringarne?) ville halva premisser och förbehåll — sade i diskussionen och sade genom sina voteringssedlar: krig utan något förbehåll. Och det var icke unga exalterade studenter, det var män med bildning och anseende, ingen under 40 år, de flesta till och med gamla män. Flere af dem accentuerade starkt den olycka, som härflutit deraf att vi ej redan kommit med eller att alliansen icke hade blifvit afsluten i November. Af hela denna framställning torde ni få det intrycket, att majoriteten tog intryck icke af sina kolleger, utan af regeringen; med andra ord, den lät begagna sig. Jag återkommer säledes till hvad jag sade i början, att det skulle ha varit lätt för regeringen att få Storthingets samtycke utan premisser, om den sjelf hade velat det. Ty de, som hadenågon egen mening, voro redan färdiga; de, som icke våga hafva någon sådan i en så vigtig fråga, kunde ha blifvit ledda. Men se, det är ledaren som fattas oss.