Aftonbladet – 9 april 1864, sida 2

valta och hans ställe företräda på alla rum, der embetet bör utöfvas; och förmäler öfverståtlhållaren att det häraf synts honom klart och otvifvelaktigt att äfven de, genom K. M:ts förordning angående kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj 1562 samt de för stadsfullmäktiges nämnder den 4 sistl. Mars fastställda instruktioner öfverståthållaren meddelade uppdrag att föra ordet hos stadsfullmäktige, deras nämnder och underafdemingar, böra vid de tillfällen då öfverståthållaren är från staden frånvarande eller eljest någon tid fortfarande hindrad från embetets utöfning, af underståthällaren fullgöras. Vi ha redan sökt visa huru föga denna tolkning öfverensstämmer med vare sig andan eller bokstafven i kommunalförfattningen, och vi tro, äfven efter tagen kännedom om den citerade instruktionsparagrafen, alt det här ingalunda är fråga om någon sådan embetsutöfning, som med föreskrifterna i instruktionen alses, i hvilket fall också hela den i kommunalförfattningen stadgade ordning för ordets förande hos fullmäktige skulle blifva helt och hället betydelselös. in 1 1 1 i 1 4 1 1 Å 1 f J i l il j lt g En korrespondent i Kristiania skrifver till Fiedrelandet? följande om norska storthingets beslut angående krigspropositionen: Norska storthingets beslut om krigspropositionen behötver i mer än ett-atfseende belysning härifrån och jag anser det vara min pligt att lemna en sådan, emedan händelsen har fört mig in bakom kulisserna och emedan jag vet att många häruppe önska att I må lära känna ställningen sådan den är och icke sådan som den synes. Ty det är alltjemt regeringen som I sen uti vårt storthingsbeslut, men icke folket. Komitens betänkande innehöll precist lika många förbehåll som regeringen sjelf ville hafva in i det, och ati de voro sig emellan stridiga illustrerar blott de stridiga inflytelserna. Så härleder sig frasen mot en skandinavisk union från statsrådet Stang: det är ingen hemlighet längre, lika litet som att det är amtman Aall som fört den från Stang in i komiten. Från hvilken allians sbehållen härröra, särskildt det om Frankrikes bistånd, törs jag icke meddela, men då det blef på allvar fråga om att ej låta någon motivering medfölja beslutet till regeringen, talade Schweigaard på sådant sätt deremot att de flesta sade till sig sjelfva: Schweigaard har instruktioner. Det är ganska säkertatt utan Schwcigaards uppträdande skulle motiveringen ha blifvit utesluten; det är lika säkert att det icke var Schweigaards vältalighet, utan hans förhållande till regeringen som verkade att motiveringen fick följa med. Men nu äro regering och regering två — i detta fall till och med tre. Tager man propositionen i hand och jemför dess särskilda syftningar med de äsigter som tillskrifvas högtstående personer inom begge regeringarne (konungen deri inberäknade), så sparar man mig vidare upplysningars meddelande. Men — torde ni säga — ert storthing måste då vara politiskt omyndigt. Medgifves. Här är ingen tvist om den saken ; värt storthings första uppträdande på den större politiska vädjobanan blef ett tiasco. Det fanns också ingen som väntade annat; ty storthingets valsystem är dåligt, dess parlamentariska arbetsordning, enligt hvilken ingen sak föredrages mer in en gång, är ofördelaktig, och framför allt gör statsrådenas utestängande från deltagande i diskussionerna thinget i otillbörlig grad mottagligt för inflytande underhand och nedsätter debatten till en strid i skymning. Vår ställning till Sverge och utrikeskabinettet har helt och hållet betagit thinget tillfälle till pröfning. Denna gången kom den olyckan dertill att gamle Harbitz var talman och skämde bort d nen genom att framställa propositionerna i en orimlig ordning. De, som bröto igenom alia hinder, voro hrr Broch, Steen och Richter. Den sistnämnde var i grunden den enda som tog saken från sjellständig politisk ståndpunkt. Han angrep öppet grefve Manderströms politik, och det bör tilläggas att han icke mötte någon motsägelse. Han inlät sig äfven utförligt på frågans kärnpunkt, och mötte icke heller När något motstånd, så att det var omöjligt att få en debatt i gång. Hr J. Sverdrup, som i denna stora sak har svikit sitt parti och sina egna antecendentia samt öfver hufvud spelat en så ömklig roll att man knappt litar på honom mera — Sverdrup kände sig tryckt, han vågade ej komma fram med någon al sina vanliga fraser. Steen talade varmt, likaså Broch; den gamle blinde rektor Holmboe var som vanligt en hedersman, likaså gamle Saxlund, hvars korta tal framkallade rörelse. I det hela taget finner man, då man genomgår förteckningen på de å ömse sidor röstande; thingets intelligens på den ena sidan, som röstade för uteslutande af frasen mot en skandinavisk union. De, som voro på den andra sidan, äro sådana som ännu icke kunnå hafva bildat sig någon mening i en fråga, som är så svår att sätta sig in uti för män från långt aflägsna delar af landet. Skilna-: den mellan de begge kategorierna af röstande är öfvermåttan Djert, och hrr Sverdrup, ; E ) I hvarenda tidning i hela landet (med un-! dantag af det tyska och numera sotdöda Chri1 j stiania Dagblad), i våra flygblad, i sånger, i våra bidrag som, bara i kontanter, uppgö till öfver 64,000 rdr svenskt riksmynt, i adresser och frivilliga — der talar folket.