Aftonbladet – 7 april 1864, sida 2

kunde annat än hafva djupt rotade intryck af hennes fordna sätt att se sakerna och af den envishet hvarmed hon fasthöll vid sina en gång fattade åsigter. Och likväl var detta tvilvel ogrundadt. Rosa spelade ej någon roll. Hon hade till en viss grad blifvit anstucken af den smitta som låg i den henne omgilfvande luften — de omdömen och tankar, som utbyttes mellan de notabla personer, med hvilka hon dagligen sammanträffade hos markisinnan, häde icke varit utan inflytande på hennes egna, och den entusiasm som hade förmått en hel mängd ynglingar, tillhörande Italiens mest lysande familjer, och af hvilka hon kände fiera personligen, att utbyta sina furstliga hem mot en barracks nakna väggar, hade icke undgått alt framlocka några gnistor af motsvarande känsla i hennes eget bröst. Rosa var nära att blifva en verklig och sannskyldig liberal. j Allt som dagar och veckor skredo framåt hade Vincenzo mera än ett skäl att glädja sig öfver att han icke förhastat sig. Utsigterna till ett krig tycktes snarare minskas än ökas. De europeiska makterna, som insågo den öfverhängande faran af en allmän krigslåga, sökte ef alla krafter att förekomma densamma. Frankrike tycktes äfven understödja dessa ansträngningar. Det kom en dag då äfven sjelfva Cavour förtviflade om den så länge önskade utgången. Det var den 17 April som hun fick ett telegram från Paris — ett lakoniskt, befallande telegram — som uppfordrade honom att utan uägra förbehåll antaga de af makterna framställda preliminärerna till en kongress. Dessa preliminärer inneburo ingenting mindre än upplösandet af friskarorna och upphörandet med rustningarne. Det var ett förfärligt ögonblick. Lyckligtvis hade gudarne med blindhet slagit dem som de ville straffa. Trenne dagar derefter förde tvenne officevare i hvita uniformer Österrikes ultimatum ill Turio. Dess innehåll är allt för väl sändt för att vi här skulle upprepa det. Oavour, och med honom tjugofyra millioner taltenare, andades åter fritt. (Foörts.)