Aftonbladet – 7 april 1864, sida 2

Nej, det ämnar jag inte; men utom att handtera en musköt, hvilket jag inte kan göra, ser jag inte till hvilken nytta jag skulle kunna vara i krigstid.t Genom att gifva sådant som styrer musköterna -— tankar, tankar!4 utropade Onofrio. cJa, sådana som jag möjligen kan ega, och mitt hjerta på köpet, tillhöra nu och alltid mitt land; jag Önskar bara att inte förhasta mig, eller åtminstone att inte synas göra det — det är kanske en nyc men jag skulle gerna vilja vänta till des sakerna taga en aligörande vändning. Onotrio tolkade Vincenzos motvilja för att moitaga en anställning såsom en brist på tillit ull fullständigheten och varaktigheten af hans hustrus omvändelse — en brist på förtroende som Onofrio delade och som förmådde honom att smida medan jernet var varmt. Han envisades cmellertid icke för det närvarande. Onofrio hade icke helt och hället misstagit sig. Vincenzo förutsåg icke något hinder från sin hustrus sida för hans återinträde i statens tjenst; hon hade understödt, ja, förekommit alla hans önskningar — med ett ord, hon hade på sista tiden till den grad omfattat hans äsigter, att han icke kunde tänka sig möjligheten af en opposition från hennes sida. Men Vincenzo var icke fullt säker huruvida icke hennes samtycke till hans återinträde i sta tens tjenst möjligen kunde förorsaka henne smärta, och ädel och kärleksfull som han var, ville han skona henne för hvarje möjlig smärta, så länge som detta kunde låta sig göra; ty om de allmänna angelägenheterna kommo till en kris, insäg han att det skulle vara en befallandt pligt för honom att, för att begagna Onoirios ord, slå sitt slag för sitt. lands bä sta. Det var visserligen sannt att Rosa, ärdeles efter deras ankomst till Turin, had: visat sig i politiska ämnen hysa samma åsigler och känslor som han sjelf; men kunde icke detia möjligen komma sig af hennes önskan att vara honom till nöjes? Detta tvifvel var helt naturligt hös en som ej