Aftonbladet – 5 april 1864, sida 2

läggandet af några fakta, som äro nödvändiga för att rätt kunna fatta återstoden at vår berättelse. Rosa utförde den mission hon åtagit sig med beundransvärd skicklighet och häng; venhet; ingen mor kunde vara mera t eller mera öm i sin omvårdnad om en älskad liten späd varelse, mera uppflinningsrik på medel att lugna och trösta, mera nitisk att göra det beqvämt och behagligt, n Rosa var att vårda och sköta sitt stora tebarn, som i många afseenden var lika hjelplöst som ett litet lindebarn. Också blet denna oaflåtliga omvårdnad i mer än ett afseende belönad. Vincenzos helsa förbätirades långsamt — mycket långsamt, men tillräckligt för utt skingra alla farhågor för att dödens svärd, som hittills hängt öfver hans hufvud, skulle falla derpå. För att gifva en föreställning om den snäckgång med hvilken hans tillfrisknande skred framåt, vilja vi endast nämna, att det dröjde hela tre månader innan han kunde vandra fram och tillbaka i trädgården och mer än fem innan han kunde våga sig ned till stranden. Det har blifvit sagdt och jag tror med sanning, att mödrar känna sig innerligt lragna till dem af deras barn, hvilkas uppfostran kostat dem den största mödan och plågan. Vi antaga att det var till följd at n beslägtad känsla, som Rosas tillgilvenhet för hennes man tillväxte uti styrka i mån af hans behof af henne, af hennes ippoffringar för honom och af den nytta w0n kände sig vara för honom. De sista orgliga händelserna hade varit synnerligt :gnade att bereda marken för denna föränlring af Rosas känslor. Den roll af skydlande engel, som Vincenzo hade åtagit sig id hennes fare sjukläger, det faktum att!