Aftonbladet – 2 april 1864, sida 2

emedan don Pio redan hade gått för att hemta hostian. Vincenzo bad henne derpå att sjelf gå och se efter att ej någon klocka ringdes så, att det kunde höras in i sjukrummet, och att gifva befallning om att ingen finge komma dit in eller ens i huset, med undantag af don Pio. Rosa följde beredvilligt hans råd. Tack vare dessa försigtighetesmått och sannolikt ännu mera Vincenzos närvaro och milda, uppmuntrande ord, kunde sakramentet utdelas utan något hinder, och utan att herr advokaten visade någon synnerlig oro. Vi torde knappast behöfva nämna att hela Rumelli hade följt hostian till palatset, i det de som höllo på att arbeta ute på fälten vid ljudet af nattvardsklockan skyndade att förena sig med den improviserade processionen. Det fordrades hela don Pios myndighet och flegma, Rosas popularitet för att förmå hofon att stanna utanför huset; och den qviniga delen var nästan utom sig öfver att se sig sålunda besviken i hvad de ansågo för sin rättighet. I små landtförsamlingar är det nemligen en gammal på vana grundad rättighet för grannarne att gå in och se Töende personer, då de annamma nattvaren. Till denna dag hade gudfaderns förkärlek för gudsonen gjort en slaf af den sednare; från denna dag blef han bokstafligen den samle mannens offer. Vincenzo fick ingen rast eller ro, hvarken natt eller dag —, herr idvokaten kunde icke uthärda att för ett enda ögonblick förlora honom ur sigte. Det var ett barns nyckfullhet att efterkomma, och dessutom en gammal mans behof att uppfylla. Herr advokaten sof vanligen från nio eller tio på aftonen till tre eller fyra vå morgonen; och som han ej kunde utvärda att vara allena, kallades Vincenzo ge