Aftonbladet – 2 april 1864, sida 2

v. Huru mycket han förstod af hvad andra sade, derom hade man olika uppfattning. Vincenzo troddeatt han förstod högst litet; don Pio deremot, att han förstod rätt mycket, isynnerhet vissa dagar, och Rosa, att han förstod allting och alltid; men i detta afseende var hennes önskan antagligen fader till hennes tro. Rosa var i högsta grad ifrig att hennes far skulle få nattvarden; men detta gick ej för sig, innan han först hade biktat sig, och bikta sig kunde hand icke, så framt han ej var vid sundt och redigt förstånd. Fruktan att han skulle dö utan att ha annammat sakramentet hade förföljt henne dag och natt ända sedan hans sjukdom. En sak var säker, att don Pio i sin egenskap af herr advokatens andliga ledare var, den som bäst kunde bedöma huruvida hans biktbarn var i ett passande tillstånd för bikt eller icke; och don Pio förklarade en morgon att hans biktbarn hade ett tillräckligt ljust ögonblick för detta indamål. Följaktligen ombads Vincenzo att lemna rummet, hvilket han ock gjorde ehuru icke utan att anmärka, att herr advokatens läkare först borde hafva rådfråsats angående det rådliga i ett sådant steg. Rosa besvarade denna anmärkning med den förklaring, att hon för längesedan hade rågat honom härom och erhållit hans medsifvande. Det var således ingenting vidare utt säga härom, och bikten egde rum. Då Vincenzo efter en god halftimmes förlopp iter släpptes in, fann han svärfodern förrligt upphetsad, och behöfde hela sitt inlytande för att åter kunna lugna honom. Då han märkte detta, yrkade han på att meddelandet af nattvarden skulle uppskjuas till följande dagen. Rosa förklarade att detta omöjligen kunde låta sig göra,