Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 3

kan det icke betraktas -— alldeles oberoende af huru komitens votum må hafva utfallit — att orda om norska folkets önskningar för eller emot en union med Danmark, sä länge bestående och erkända statsrättsliga förhallanden finnas, som göra funderingarne på en sådan union till ett tomt tankespel. Emellertid hafva norrmännen härpå vunnit den äran, hvars värde jag icke vet huru högt de skatta, att ha blifvit söta bror? på de håll, der föreningen med dem förut ansägs vara någonting att gråta äl?. Bland de åtskilliga vapen, som i brist på bättre, användts mot skandinavismens förfäktare, har äfven varit det, att desse endast skulle utgöras af exalterade hufvuden, af opraktiska entusiaster o. s. v. Det kan visst icke falla mig in att upptaga ett slikt påstående till vederläggning, då så talrika exempel på motsatsen ligga i öppen dag för hvar och en som har ögon att se med. Det är också icke derföre, utan för den vigt orden i och för sig ega, som jag ber att få anföra nedanstående uldrag utur hvad en af de besinningsfullaste, samt mest grundligt och mångsidigt bildade publicister, som Sverge egt, skref efter ett af de skandinavi studentmötena. Hans namn i lifstiden var J. P. Theorell och han yttrade sig sålunda: Numera visar det sig, att den skandi?naviska idn? icke är någonting ur luften gripet, någon förflugen tanke, upprunnen i n eller annan entusiasts exalterade hjerna, sväfvande, dunkel och obestämd. Denna id ligger djupt, och djupt i folkens Shjertan. Hon har legat der länge och det var ungdomen beskärdt att väcka den ur ?slummern. Ungdomen insåg icke, utan ?kände, hvad som qväljer de nordiska folken och hvar botemedlet skall sökas, om ett sådant någonsin skall finnas. Dessa folks trygghet, jug hade så när sagt rädd?ning, ligger i deras, icke blott enighet, ?utan enhet. Aro de ett till lif och själ, ä ega de nyckeln till Östersjön: och den i Europa inträngande asiatiska kolossens na arm är förlamad. Europa bör vårda och befordra denna enhet med alla kraf?ter. Den svaghet, som tillåtits taga öfverhand vid de båda portar, hvilka skola hindra anti-europeiskhetens inträngande, är det största af den europeiska politikens misstag; inträngandet öfver land gär långPsammare och kan, med någon enighet och ansträngnipg, motverkas, om det obäkliga ?belätets armar icke kunna råkas på en väg bakom offret. Med en hätskhet, som icfte kan hvilå och 7icke svalna, måste således den moskovitiska politiken följa dessa uppenbarelser af hvad som jäser och arbetar på bottnen hos ?de skandinaviska folken; och svårligen ?torde man misstaga sig, om man anar denna politiks finger i hvarje af de trukassePrier, som mött demonstrationerna af tillgifvenhet för den skandinaviska iden... Man förvånas öfver den svindel af tillgifvenhet och glädje, som fattat alla klas?ser af Köpenhamns befolkning vid åsynen af åe svenska ynglingarne; man f si hvarifrån denna förtjusning verkligen hä leder sig. Hemligheten är, att desse unga svenskar visst icke varit i tillfälle att särPskildt ädraga sig danskarnes välvilja; men de voro svenskar och de voro unga, och danskarne känna, att det är från dessa båda häll, som de hafva att vänta stöden för sina önskningar och sträfvanden, likasom svenskarne känna, att deras enda säk?ra sällning i en framtid blifver en nära förening med stamförvandterna i Danmark. Buropa fikar och ällas efter tusentals enskilda mål, och kan väl ha tid att då och ?då kasta en blick på Norden, för att tillse att jätten ieke tar alltför störa steg på en gäng; men att bygga vår trygghet ensamt eller ens hufvudsakligen på de stora makternas? afund och jemnvigtskärlek, vore en fåvitsk säkerhetssömn. Sjelfve måste vi ara de förnämsta vaktarne af vårt bestånd; och våra enda pålitliga bundsförvandter äro de, som äro i gemensam fara med oss. Danskarne känna djupast bety?delsen af denna ställning, emedan faran är ?för dem närmast hotande; men äfven oss bhotar hon, om än för ögonblicket något mera i bakgrunden. Hela beteendet mot ?svenskarne i Köpenhamn skulle möjligen kunna öfversättas med: ?Gud ske lof ändock, att vi hafva de här svenskarne! Må vi å vår sida icke glömma att vara tacksamma för det att yi hafva dessa danskar att luta oss till, när stormen bryter löst!? Så yttrade sig den mannen, hvilkens tankekratt och tankedjup icke lärer förnekas al någon, som känt hans person eller hans litterära verksamhet och hyvilkens natur svarare lutade åt skepticism än entusiasm. Mångfaldiga andra exempel på, att de flesta af våra ädlaste och rikast begäfvade män ansett och anse en skandinavisk polilik vara den enda som erbjuder de nordiska folken en tryggad framtid, skulle kunna införas och torde väl efterhand komma att iramdragas. De växande skaror af frivilige, som draga ut ifrån vårt land för att ämpa Danmarks rättfärdiga strid, bevisa också att den skandinaviska idens stora anke trängt djupt ned älven hos värt folk, och många tecken ingifva grundad förhopp: ning om att denna 1d snart skall haiva ckt med sig den ensidiga svenskhetsifvern, på hvilkens ideal man kan tillämpa det ranska ordspråket: Ceci va bien, pourvu wil dures — det är nog bra, skada bara utt det inte kan bära sig i längden. Håkan Röde. Underrättelser från Danmark. Tyskarnes förlust här vid Veile i döde :h sårade? — skvrifves i ett bref från ämnde stad — har varit omkring 800 jan, Tveane vånger blefvo de tillbakaFR OJ I 4 RO FR FK Vv ft Rn KRA DER