Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 3

heter att befinna oss flytande uppe under taket eller stående till knäet i vatten. In gen kan i sjelfva verket säga hvad som skal! och hvad som icke skall hända. Både Ita lien och Norge sägas ha förändrat sin höjd. och om de ha sjunkit långsamt, kunna de göra det plötsligt. Vi ligga mellan dem och några få famnars höjd skulle utgöra hels skilnaden mellan att vara öfver eller under vattenståndet i en tredjedel af den engelska hufvudstaden. Lika säkra, som någon af Londons invånare kunde vara — visserligen varnade, men glömmande varningen — gingo tusentals menniskor till sängs i Sheffield i fredags för att vid midnatt väckas af ett ljud, förfärligare och oförklarligare, än någon menniska någonsin hört och öfverlefvat, för att berätta om det. Det är en förunderlig öfverensstämmelse i detta afseende. Både de som bevittnade utbrottet, under det de svagt sökte förhindra det, och äfven de, som väcktes ur sin djupa sömn, kalla det en hvinande åska.? örfärligt som det var i sig sjelf, hade det ett ackompagnement. Afbrytandet af träd och bjelkar och instörtandet af hus lät som artilleri, men högre än allt detta dånade och hven störtfloden. När de förskräckta åhörarne vågade se ut, ekönjde de i mörkret, att en ocean brusade och störtade framåt och plötsligt steg upp till deras trädgårdar, trappor och hus; huru mycket högre kunde de ej säga. När de ansträngde sina ögon för att se ut i mörkret, sågo de hus efter hus ryckas bort och försvinna under vattnet, Hvilken ännu förfärligare syn sågo ej de, som öfverrumplades af floden och allesammans bortspolades ? Må hvem som helst företaga sig att samla och sammanfatta alla de händelser, för hvilka han varit utsatt under en belägenhet af uppenbar fara, och han skall ej hinna upp till en tiondedel af hvad som berättats af dessa enstaka qvarlefvande. Kunde han föreställa sig en hel familj bortryckt af döden, undantagandes ett omedvetet dibarn; eller att de i nedra våninfon bortrycktes, under det att de, som bodde ofvanpå, räcdades; eller händelsen med den gamle mannen, som instinktmessigt kröp ned i en kista och blef räddad i denna bräckliga farkost; eller huru personer bröto sig utgång genom tak och golf och lyckligtvis ej sägo hela byggningen störta in under sig; eller huru en stackars arbetare, som kom med varning och derigenom räddade alla sina kamrater, blott lefde för att få höra talas om hela sin familjs död ett stycke längre upp vid strömmen; eller huru en arbetare hoppade upp på ångmaskinen och såg ångpannan, på vilken hans kamrat förgäfves tog sin tillflykt, lyftas från sin bädd och föras bort likt en ask: eller huru det hände hela familjer, att de i några minuter, hvilka dock föreföllo långa och många, omgålfvos af det stigande vattnet och derefter sjönko eller räddades; eller händelsen ned dem, som flöto en tid — de visste ej hvart eller på hvilken färd — i sina sängar och derefter gjorde ett plötsligt skeppsbrott; eller den besynnerliga skilsmessan för dem, som några tum eller ett vänligt handtag eller någonting, de visste ej hvad, skilde från den undergång, söm drabbade alla omkring dem? Ingen roman, ingen inbillningskraft skulle kunna uppfinna dessa fall af räddning och af fasa, alla åstadkomna af denna simpla öfversvämnings vilda kraft. Det enda, som är jemförligt, var leken med strandgods, hö, kork och annat skräp, som vräktes omkring på hufsstranden, än kastadt i land, än fdytande, än tillsammans, in åtskildt — visserligen alltid en bild at detta Jifvets vexlingar, men detta aldrig så mycket som när samma element, som ramlockar denna bild, äfven gör sig till rerre öfver sitt menskliga bytes öde och vörjar sin vilda lek med menniskan och wennes tillhörigheter.