Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 2

;ridsdramat utspelt, och hjelten fallen, hvilct sednare moment den uppmärksamme höraren finner nogsant betecknadt deri. ledan i andra satsen firas likbegängelsen iver den fallne medelst den hela satsen geomgående högtidliga sorgmarschen. Föröket att fylla en hel symfonisats ensamt ned en marsch, en skildring af en likbeängelse skulle säkert för mången annan ompositör medfört jordfästningen äfven af ans eget artistiska anseende. De tvenne ista satserna, ehuru hvar för sig af stort nusikaliskt intresse, torde, i trots af alla lerför gjorda pläderingsförsök, svårligen kunna anses rätt sammanhänga med de venne första i denna rika tonskapelse, hvarpå lock öfverhufvudtaget tillnamnet af ?Eroica nindre torde lämpa sig än på den kortare, nen kraftigare C moll syrafonien. Det är bekant att Beethoven först tillegade Bonaparte såsom förste konsul denna mfoni, som han började 1802 och afsluade 1804, men att då förste konsuln låit utropa sig till kejsaren kompositören vortref titelbladet med dedikationen, som plott bestod af namnen Napoleon Bonavarte öfverst och Luigi van Beethoven unlerst; men mindre bekant är måhända len af Beethovens umgängesvän, grefve Moritz Lichnowsky lemnade underrättelsen, utt franska republikens dåvarande minister vid hofvet i Wien, marskalk Bernadotte, var len som gaf Beethoven första impulsen till somponerandet af den ifrågavarande symfonien. Båda symfonierna utfördes af hofkapellet med den synnerliga precision och omvårdnad, som man blifvit van att återfinna i less prestationer. Emellan symfonierna förekommo trenne sångnummer. Fru Michaeli föredrog, i fullkomlig öfverensstämmelse med kompositionens rena stil, en aria ur Spohrs Faust. Hr Sandström sjöng ganska förtjenstfullt arian ?Var mig nådig? ur Paulus, och slutligen gafs första aktens final ur Halevys opera Judinnan??, hvari solopartierna utfördes af fru Michaeli samt hrr Stenhammar, Dahlgren och Sandström. Hulvudsyftet med denna final tycktes vara att, på bekostnad af det melodiska elementet, genom en invecklad och stark instrumentering och med tillhjelp af sceniska accessoirer åstadkomma åtskilliga bjerta effekter. En egenhet är att Halevy för tenorröst satt den gamle Eleazars parti, fadrens till hjeltinnan i stycket. Kongl. stora teatern gaf i går afton efter en längre tids hvila operan Leonora? (La Favorite) hvari hrr Alphonse Royers och Gustave Vaez kanske mer än vanligt lösliga libretto af Gaötano Donizetti erhållit en föga mindre lösligt sammankommen musik, hvars i allmänhet särdeles flacka och uttänjda orkesterpartier skulle vara ännu mera tälamodspröfvande, om de icke understundom upphjelptes af några särdeles vackra, sängbara och känslan tilltalande melodiska motiver. I Fernandos roll debuterade norske tenoristen hr Sköugaard-Severini, som lärer tillbragt någon tid i Italien för att utbilda sig i sin konst och hvars föredrag röjde i mer än ett afseende inflytandet af den nyitalienska skolan. Hr 5. har förvärfvat sig rätt mycket välde öfver sin, om det tycktes, af naturen icke så synnerligen starka tenorröst, hvarigenom han blifveri stånd att dermed åstadkomma många och olikartade effekter. I hans spel bemärktes en viss teatervana, ehuru den nog starka gestikulationen har något konstladi och maniereradt, likasom i de momenter der ett känslofullare uttryck tuges i anspråk, rösten erhåller en elltför veklig och hjertnupen tonfärg. Fernandos vackra sång i sista akten, och utan tvifvel det bästa deri, sjöng hr 5. oafbrutet sotto voce: den fordrar dock ett mera omvexlande och nyanseradt föredrag, hvarpå 1. ex. Ciatlei gaf ett så vackert prof. MI Jacobsson inlade ganska mycken fö tjenst i utförandet al Leonoras parti; äfven i den dramatiska delen af rollen förtjenar hennes bemödanden allt erkännande, om också ätskilliga öfverdrifter deri kunde anärkt Vi skulle vilja fästa såväl mll Jav ssons som hr Skougaard-Severinis uppsamhet vådan och menligheten för det esteliska intrycket af allt för hastiga h bjerta öfvergängar, vare sig i röst eller gester, om än här understundom kan förefinnas anledning dertill. Hr Arlberg inlade artistisk urskilning och förstånd i sin framställning af Alfonso, men i dennes första aria äfvensom i den derpå följande duetten med Leonora fordras ett mera svärmiskt och hängifvet uttryck än hvad hr Arlber deri inlade. I scenen emellan Alfonso, Leonora och Fernando i tredje akten, hvari Alfonsos varnande ord till Fernando Du än är ung och tror dig lycklig vara?, som bära en mera resignerad prägel, lyckades hr Arlberg särdeles väl, och blef derefter framropad. Hr Behrens och mll Landelius gålfvo sina mindre partier på ett ganska tillredsställande sätt. Representationen gafs för nära fullt hus och bivistades af drottningen och prins Oscar. Folkskolan och prestorskapet. V. Vi hafva uti ett par föregåe ide artiklar