Aftonbladet – 30 mars 1864, sida 3

sten voro oskadade. Im hop soldater stodo och pratade, en granat slog ned midt ibland dem, en sekund syntes blott en pelare af smuts och dam der soldaterna hade stått — den lade sig igen, och jag såg soldaterna stiga upp, allesammans oskadade. Under de begge bombardementsdagarne kastade fienden inalles 2100 bomber in i fästningen — men huru ringa resultat ! Bombardemeutet under förra kriget var barnlek mot detta — det var ett mildt sommarregn i jemförelse med en hagelskur, men ändå kan man icke säga att fästningen har lidit nägot; alltsammans är att åtskilliga hus ha I blifvit skadade eller uppbrände och åtskilliga menniskor hastigt skickade in i andra I verlden. Gud vet om icke preussarne ha förlorat mer än vi på att skicka till oss de dyrbara granaterna (50 rdr stycket) — förstå mig rätt, jag talar bara om den pekuniära förlusten, icke om förlusten af menniskor, som kunde varit sparad om vi hade haft bombiria hvalf i hvar bastion, såsom det finns på andra fästningar. På aftonen den 20:de saktades bombardementet, jag var mycket sömnig och trött al den förgangna veckans oafbrutna tjenstgöring och strider och kunde icke låta bli att gu hem i mitt qvarter, kläda af mig och läg mig, allt i den fatelistiska tro som man kommer till i krig, att om man skall blifva träffad, så tjenar det icke till nägonting att söka skydd, ty mun blir träffad i alla fall, om man också gömmer sit i sin farmors dragkistläda. Jag sof som en stock hela natten oaktadt det brann Istraxt bredvid utan att man försökte släcka och oaktadt fienden. för att visa att han var vaken, hvar timma kastade en Svaktgranat? in i staden: — allt detta hörde jag naturligtvis icke af, utan fick veta det om morgonen när jag intog min plats på vallen. Derifrån skickade jag min uppa sare för att hemta någonting som jag hade glömt, han kom tillbaka och rapporterade lad medan jag varit borta och bara nagra minuter efter alt gatt ut hade en granat stump gått igenom väggen vid min hufvudgärd. Hade jag stannat hemma litet längre, så är det följaktligen sannolikt utt ni ej skulle ha fått nägra flera bref från er körrespondent.. Dema dag — den 21:sta — var tienden mycket beskedlig på förmiddagen, Ja han höll till och med upp med skjutningen eft par timmar medan han skickade lin en parlame uär för all göra general Lunding den of frågan om han nu ville uppgifva (i n. Då komendanten imellertid hade gifvit det korta beskedet: Nix pille ved Festungen! börjades granatelden med nytt raseri. Den starkaste elden riktades mot rådhuset och Prinsporten, der Landsoldaten står, men ingenderas träffades: -Landsoldaten förvred icke ett drag i sitt ansigte: ban har varit i elden förr. det kan man se: det är ten riktig jerukar sade Jenserna. Flera licke-stridande än stridande aukommo, ehuru de sistnämnde voro många gånger flera till antalet än de fö Orsaken var väl den att soldaterna kände till granaterna och I derföre genom hörse!n kunde bättre beräkna deras riktning. En olycklig proviontförvaltare. som stod och delade ut kött åt en a soldater. blef träffad af en granatstump, som slet bort öfre hälften af hans hufvud, men som icke gjorde soldaterna någonting. Jag gick in i ett hus som var alldeles öfvergifvet: mursrne voro inslagna på illiga ställen. det var en fullkomlig ruin: på en halmkärfve i ettuf rummen läg en trosskusk död i en blodpöl. Under armen hade han den säck, han hude varit der för att hemta åt sin herre, Som det var bittert kallt, så lingo soldaterna tillstånd att från de brinnande husen och sidobyggnaderna bemta dörrar, bräder, fönster och annat, som kunde begagnus för att i hast uppstapla tillfälliga baracker. Att de naturbetvis ärven träffade på öl och vin, och drucko ur det, är lätt förklarligt, äfvensom att manga borgare utlevererade innehållet af sina bodar till soldaterna, hvilka de trodde sådant kunna vara till nytta; allt detta skulle ju onuars ha blifvit förtärdt al lågorna. Den 22 var H. M:t konung Wilhelm eröfrarens födelsedag. Vi visste, att lienden skulle försöka en siormning om natten, i dagbräckningen eller på förmiddagen för att kunna bringa den I herrn Fredericia såsom en födelsedagspresent. Vihblefvo derföre ganska förvånade öfver det lugn. som rädde såväl om natten som dagen den 22. Detta var nästan ännu ohygghgare än den häftiga granatelden, då vi befunno oss i spänning och väntade på utt dyrt få sälja vära Bf och vallar till de etter utsago 40,000 man starka allierade. Den 1) cnigheten förnekade sig emellertid icke vid deta tillfälle: det var den som gjorde, att fienden !: icke gick på. Natten till den 22 börde vil en stark gevärseld, men begrepo icke hvad; det var, emedan den dånade längt utanför ! vära förposter. Några sangviniska personer pästodo, att manskapet ifrån kanonbåtarne hade gjort en diversion, hvilket påstående äter utskrattudes af andra, som: kände flottans förnuftiga återhållsamhet i fråga om at: blanda i kriget? Hväd var det väl da? Helt enkelt detta: en: stormning var besluten, och som vanligt slucko preussarne bujonetterna i marken och vägrade på det bestämdaste att gå fram, Ösierrikarne betuckade sig ock nu för att! alltid vara kanonmat?, och så blefvo dej goda vännerna så onda, att de sköto på hvarandra. Detta var den gevärseld vi hade hört: det var ock orsaken, att lugnet icke stördes den 22. Nu bar fienden dragit sig något tillbaka med sin hufvudstyrka: ceudost förposterna ligga ännu jemnt i gräl med hvarandra. ! Mun vill veta, utt orsaken härtill är den der eventuella konferensen, under hvilken det icke lärer vara passande att stupa i en större affär, under det sjuj förpostfäktningar väl kunna gå för sig underdetta faktiska om ock ej officiella vapenstilleståud. id dy, AR RA SA RK REAR OR Från Köpenhamn skrifves den 25 Mars: Hitintills bar man ingenting hört talas om några (politiska), inotiver tili fiendens af-4 lägsnande från Fredericia. Skall kanske följ