Aftonbladet – 30 mars 1864, sida 3

Underrättelser från Danmark. Bombardementet å Fredericia. Fedrelandets korrespondent skrifver den a Mars: . Bombardement! Ahbja, det kan ju vara rätt nyttigt att för en gång göra bekantskap med ett sådant också. Under ett krig utvidgar man kretsen af sina vänner och bekanta: nu hafva vi, soldater i Fredericia, gjort herrar preussiska granater till den grad vänner af oss, ult de under loppet af två dagar hafva sökt oss kring hela staden och på fästningsverken. Och ej nog med soldaterna — den varma vänskapen i har äfven mit de civila till del: vi äro alla ju r vär herre. Fi til — det är altid någonting romauti i etl sådant bombarderande, somvi hört våra föräldrar tala om — kunde jag skritva sålunda: Det var en vacker söndagsmorgon; solen hade nyss hö fver horisonten och lärkan Svingade sig högt uppe i den blåa luften: öfverallt var naturen förkt i en djup stillhet och frid, endast afbruten af en hflig gevärseld. En blek yngling salt med sakta nickande hufvud på en bänk utanför den täcka Fogelsångsvallen vid Fredericia. Han var på förpost och hade varit det hela natten, den föregående dagen samt de föregående nätterna och dagarne. Derför var ynglivgen blek, ty han var mycket sömnig hvartill äfven bid rog det enformiga lju et af spetskulorna, som han jemt hade hört på den sista tiden. Då blixtrade och dånade det från skogen vid Erritsö, och den första granaten som skickaädes in uti den belägrade fästningen väckte honom ur hans ljulva drömmeri. Men jag vill icke vara romantisk ännu sömnig all jag ej kan mig uppe i den stilen utan mäste öfvergå till en rätt och slätt framställning af de torra fakta: en anuan gang blir det hända tid alt lägga ut händelserna litet prydligare. Det var, som sagdt, i söndags morgse som preussarne och österrikarn började bombardera Fredericia med spetseranater och brandraketer. Kuall på knall gick det på gaforna, mot husen och vallarna: som vilsna fär sprungo de stackars qvarblifna invänarne on 2: man hade den sorgliga anblicken af mödr r, som ryckt sina späda barn ur vaggan, och att höra barnens gråt och k gan då de fröso, emedan modren icke hunnit få med s nog kläder åt dem, och att se dessa arma förgti tfves leta efter någ kert skydd mot kulorna. ty Fredericia är (såsom en bärvarande frunsmon baron de la Riviere i går anmärkte) ingen fästning: den har inga bombfria hvalf, hvarken för civila eller militärer, alla äro lika blottställda: det är endast en stor vapenplats. Det finns menniskor. hvilkas lifsandar stehvilkas styrka och mod växa ju häfelementerna rasa. Till denna katede I af våra Jenser: ty se dan de väl blifvit litet vana vid att höra dånet, vid att blifya fullstänkta af den uppkastade jorden och vid vt se döda och stympade ligga på gatorna, blefvo de rikigt vilda samt jublade och hurrade hvar gung ex ny granat susade öfver deras hufvud eller emelian dem. Vagnar med döda, iggande huller om buller om hvarandra, körde i flygande fort framåt gatorna — der kommer en granat, vagnen krossas, hästarne lifva till en blodig kötimassa, och de döda intaga hvarjehanda besynnerliga positioner på gatan — här for en granat in genom ett fönster, sliler det ena benet från höfi rossar foten på det andra benet och ger synen på egaren till dessa båda ben, en gummal bleckslagare: han dog ce hall dag derefter — der går en projektil genom en vagga, hvari ett litet barn lig ger, det mister a arna vid pxeln, men — det lefver ännu — der tända brandraketer eld i några hne, lasarettet brinner, de sjuka och sårade mäste skynda sig bort om de icke vilja förlora den smula Hf de hafva qvar. Emellertid borra massor af granater g uten att krevera ned i den blöta jor den — ty inom Fredericia finns både åkrar och ängar — många andra nedfalla i hamnen. Öbekauniskap med faran ger mod: små