Aftonbladet – 30 mars 1864, sida 2

— Nya skjutprof anställdes den 16 d:s vid Shoeburyn med den bekanta 600-pundiga kanoner W ill. Ändamälet med dem var att utröna 1:o om samma ödeläggelseresultat kunde erhållas genom att begagna cen refflad kanon såsom en slätborrad med en stålkula af hälften så stor vigt: 2:0 huru kanonen skulle uthärda den ofantliga laddningen af 90 krut; samt 3:0 huruvida brottytan i plåten skulle visa utt bry Brown äfven kunna tillverka en 11 tum tjock sådan, som ända igenom är fullkomlig. Det första och enda skottet besvarade på det mest tillfredsstälitt dessa tre frågor, hvilkas lösning rsta intresse ufvaktades af alla officerarne på platsen. Jernplåten var 4 fot lång och 3!2 fot bred och var icke förminskad i sin styrka genom ett enda bulthål eller hake. Den var vertikalt upprest mot två 12-tums bjelkar af fast ek. vid hvilka den va tad genom jern, som sträekte sig utåt dess yta åa ömse sidor. Bakom detta och till stöd för ekbjelkarna stod Fairbairnkottaflan al 5 tums plåtar och en inre beklädnad af 1 tums tjocklek med den vanliga massiva ramen af jernspant. Men denna tatla stödde icke den tafla, som mun skulle skjuta på, utan blott ekbjelkarna, som höllo denna qgvar i sin ställning. Det var ett 12 tums mellanrum mellan skottaflan och Fairbairnotaflan, hvilket med afsigt blifvit lemuadt, på det att den förra skulle utan hjelp uthär kotten, ifall den kunde det. ket började med alfskjutandet ur den stora kanonen Bieg Will af 2 gjutna runda kulor af 300 K vigt på 200 fam afständ mot en lindtafla tätt bredvid 11-tumslät att noggrannt bestämma den eleNn,