Aftonbladet – 29 mars 1864, sida 2

fra armen, om det gäller — och hvilka veta att bedöma, när det rätta ögonblicket nträffar, då armen måste uppoffras, för att rädda nationaläran, och som förmå att fatta, utt denna ära vida säkrare häfdas, om arnen qvarstannar i sitt blod på bataljfältet, in om den sammanhålles nägra veckor eller nänader län jr att nedtryckt och denoraliserad af ynklig och hopplös flykt ändå ängsamt upplösas genom sotdöden på lasasetterna eller genom successiva förluster utan resultat, under ett återtågs alla vidrigheter. Om författaren studerat vår egen krigshistoria litet, grundligare, och icke med förkärlek låtit hänföra sig af de stora armeernas lysande krönikor, så skulle han varit bättre i stånd att uppskatta den ära ett litet folk, genom ett hjeltemodigt försvar af sina härdar kan vinna, och då hade han bort framhålla huru mod, uthällighet och förslagenhet så mången gång gilvit underlägsna armåer seger mot öfvermakten, i stället att lofsjunga reträtten från Dannevirke, hvilken i likhet med den från Mendolax, Tavastehus och Sävar, endust förtj att glömmas, men ej berömmas. — Det makt uppå att de, som vilja meddela yngre slägten resultatet af sina krigshistoriska studier, välja exempel, som äro tilämpliga för de förhållanden, hvaruti man jelf befinner sig eller kan komma. — Och nnu vigtig r, att, då de taga sådana till föremål för sina kritiska betraktelser, de icke lofprisa, iska storverk, mandater, öfver hvilka, trots berömmet af J. A. H., samtid och efterverld enhälligt lära komma att vidhålla förkastelsedomen. Det är en gammal sats, att i krig är den ena dagen icke lik den andra och att så mytket beror af lyckan och tillfälligheten, att en i förtid företagen reträtt ofta är det störta fel en general kan begå, helst som detta fel sällan eller aldrig kan repareras. Det behöfs stundom blott att stå qvar några timmar utan strid i sin ställning, för att helsas som segrare och få behålla slagfältet. Vid Ruona bro hade Kamensky redan afskickat trossen, och ämnade sjelf tåga af, lemnande svenskarne slagfältet, då dessas tidigare återtåg om natten upptäcktes, och r e deraf föranleddes att stanna qvar och tillräkna sig som seger sitt dagen förut lidna nederlag. Från Waterloo, der Wellington redan gifvit ordres om återtåg, hor man ungefär enahanda erfarenhet om, huru den, som tror sig vara besegrad, ofta nog blir det, om ej händelsen eller uthålligheten, älven der allt synes förloradt, vänder om rolerna. Dessutom, huru ofta än nederlag varit följden af ett c igtigt och öfverdådigt vädjande till krigslyckan, så visar doc krigshistorien, att ännu oftare genom dylika vågspel långt mindre riskeras, än genom ett ry gande i otid, och framför allt, att större ära på förra sättet är att vinna. Ty denna tillmätes icke i förhållande till de materiella vinster eller förluster, som en kri se medfört, eller på grund af ghet och regelrätta konsterfarenarmed fältherren gått tillväga — utan den beror på den förslagenhet, djerfhet och uthållighet, som han utvecklat, och på det mod och den outtröttlighet hvarmed armen utfört sina åligganden. Svenska nationen prisade Wrangel, som blef slagen vid Villmanstrand, men dömde Lewenhaupt till stupstocken, emedan han icke vågade blottställa armen mot öfvermakten, och efterverlden bar gillat denna dom, fästän den stora reträtten? skedde så metodiskt och regelrätt som möjligt och med bifall af pluraliteten i krigskonseljerna. Afven Sveaborg uppgals icke utan efter behön hållet krigsråd. Att som stöd för gheten af ri ten från Dannevirke åberopa krigskonseljens votum, är af allt det minst b nde. Den, som sammankallar ett krigsråd i ett kritiskt ögonblick, kan i 9 af 10 fall räkna på att detta skal tillstyrka reträtten och afstyrka alla vågspel. Han gör det endast tör att äfven ha krigs utsago att stödja sig på; och det händer understundom att krigsrådet sammansiättes med ildt afseende på den x) Men häfdernon s icke etter militärförfattarnes diktamen; de intryck krigshändelserna för dagen utöfva på sinnena blifva oftare den grundval, hvarpå historiens dom bygges, och skalderna besjunga härarnes bedrifter oftast eftersom denna dom utfallit. Sven Dufva har blifvit odödlig, fastän ingen korporal i hela armån skolat underlåta att förklara hans taktik för fånig dumdristighet; och oaktadt krigsrättsprotokollerna från Sävar och Ratan frikände anförarne och utnärkta militäriska skriftställare sökt att på mili ka skäl af all makt urskulda dem, så har efterverlden ändock icke låtit och skall aldrig låta sig af dessa skäl öfvertyga. Dannevirke en punkt, som i Danmarks, liksom Sveaborg i Sverges, och derjemie i hela Europas ögon och fö ällningssätt hade så stor vigt, att den icke fick, som en vanlig ställning, öfvergifvas för något pris. Der fanns för dunska armån ej mer än ett val, att stå qgvar, äfven med fara att der blifva upprifven efter storartad och hjeltemodig strid. Att betrakta denna ställning ur ensamt militärisk-strategisk synpunkt, var de Mezas stora fel. Ur nationel synpunkt skulle den ses. Att här slutligen blitva öfvermannad, hade måhända på visst sätt afgjort kriget, men danska n hade då häfdat Danmarks ära, och i militäriskt hänseende hade Danmark troligen icke förlorat mera dervid än det sedandess ändock förlorat och kanske ändock kan komme att i militäriskt hänseende förlora. Svenska armen under Stenbock blef en gång till och med rent af g man vill ha kringränd och tagen vid. Tönningen, men Svergesa förlust F dervid föga större än om summa armå, efter ett återtågs vanskigheter, skulle lyckats retirera till något annat Ratan och der kunnat inskeppa och rädda några af sind verlefvor. bädana slag äro härda, men just deras storlek uppitlar nationernas krafter desto mäktigare till de ytterligaste ansträngningar, och en armå, som faller med ära, gifver i samma a nLhli. 8 mananda avemnel till sielf