Aftonbladet – 29 mars 1864, sida 2

Dannevirke och Dybböl. Till. Redaktionen af Aftonbladet ! Utan de mest vemodiga känslor har väl ingen fosterlandsvän lagt ifrån sig Posttidningen för i torsdags, efter genomläsandet af den artikel deruti, undertecknad J. A. H., hvari allmänheten förberedes uppå, huru man snart har att emotse äfven Dyppelställningens uppgifvande. Icke som skulle denna spådom förefalla 0ss så särdeles förvånande. Vi veta att ingen ställning är ointaglig, och, oaktadt de förespeglingar, som framhöllos då Dannevirke föll och till vergifvande, om huru jemförelsevis lättare Dyppelställningen skulle bli att bibehålla, och huru jemförelsevis omöjligare dess skansar skulle bli att forcera, hafva vi aldrig trott på den enus absoluta hållbarhet mot öfverlägsenheten, mera iän på den andras. Men vår sorg och vårt missmod hafva framkallats af de betraktelser öfver Dannevirkeställningens uppgifvande, hvarmed den i militärvetenskaperna så beläste författaren begynner sin artikel, och hvari han sätter sig ned att bevisa den militäriska nödvändigheten och riktigheten af att utan strid öfvergilva sistnämnde position. Ty vi se i de loford, som uti dessa betraktelser cgnas de Meza och hans krigskonselj, för c ras ödesd beslut att retirera, af det sk alt deras position kunde tagas — en alltför tydlig antydan om, huru det äfvenledes kommer att gå för oss, för vär egen krigshär, då den en gäftg kommer att kämpa mot en öfverlägsen fiende, i fall den då skall komma ett anföras af våra militära kapaciteter par preference. Vi se i detta beröm öfver de Mezas reträtt, (hvars enda ljuspunkt, det glänsande försvaret vid Översö, som skedde trots befälhafvaren, ingalunda får skrifvas på hans meritlista), en vink om, huru äfven vårt eget lands försvar en gång skall komma att ledas, om detsamma skall utföras efter de konstens reglor, hvilka allmänheten, uti denna föreläsning i krigskonsten, haft tillfälle att inhemta. Och vi rv i dessa tillrättvisningar åt den allmänna harm, som gaf sig tillkänna öfver Dunnevirkeställningens uppgifvande utan svärdslag, huru man på förhand undanbeder sig allt obehörigt klander, för det fall att våra egna generaler, i lika belägenhet, för att rädda armån, en dag komma att lemna våra gränser utan allt mot stånd, och af militäriska skäl ge sig af på den stora reträtten till Carlsborg. Deraf vårt vemod! Och må det förlätas s om, när det en gång gäller vårt eget m makten hafva, (0 försvar, vi önska att de, s måtte förskona oss för anförare, som med de Mezas och Klingspors exewpel för ögouen, endast göra till sin uppgift, och sätta sin ära uti, alt ?sauvera armen?, och lemna landet öppet för fienden, att tillämpa sitt militäriska vetande, icke på hufvudändamålet, alt försvara sitt land, utan på bisaken, att icke exponera sig sjelfva och armån, och som alltså alltid skola finna en tällning, gent emot en öfverlägsen fiende, jr svag, eller för mycket exponerad, och hvilkas operationer alltså alltid komma derpå att gå ut, att framför allting annat hålla reträttvägen öppen, och att — vid minsta fara att blifva afskurna — sacka baklänges, och immerfort baklänges, till dess intet mera finnes att försvara. Må man icke törtänka oss den önskan, att, i behofvets stund, befälhafvare måtte stå till buds, hvilka kunna besluta sig till och med till att upp