Aftonbladet – 26 mars 1864, sida 2

Deum, som begagnades vid högtidliga till fällen, utan det hastiga och mindre im posanta för obetydligare fall — midt un der hvilket don Natale möjligen sjelf visad sig, stående vid sångarnes bänk och delta faade i sången: och så var det slut på sa en... Detta temligen ljumma sätt att fir: den nationella festeu hade egt rum änd till. 1854: men år 1855 (don Natale had just nyss dött och don Pio erhållit han KR hade den nye kyrkoherden anset ER igt att göra ett slut äfven på denn: tarfliga tacksomhetsgärd. Detta var mycke lätt gjordt. Chören erhöll en bestämd un tydan att lemna sin bänk strax efter mes san, och gå en hvar till sitt, något hvilke den rätt gerna gjorde, Församlingen dröjde en stund, stirrade på den tomraa bänker och sade: Det tycks som om det int skulle bli något Te Deum af i dagt, oci begaf sig derefter bort. Två eller tre a de djerfyaste, som vågade fråga don Pic om orsaken til depna förändring, erhöll till svar, att kyrkan ej hade något skäl at vara tacksam för en grundlag som bade röt vat och plundrat heliga munkar och nunnor till och med på rättigheten till gemensam bön. Detta svar tillslöt munnen på de frågande och alla som möjligen skulle kunnat kom. ma på den tanken alt göra en dylik fråga och under detta år och det derpå följande (Vineenzo var vid båda tillfällena frånva rande) omnämndes årsdagen af konstitutio. nen icke mer i Rumellh än i Wien elle Timbuetn, Men det var alldeles omöjligt att denn: undanflykt längre kunde få ega rum sedar del Palmettos flyttat in i borgen. De hvar ken kunde eller ville blifve stumma och overksamma vittnen dertill , och derigenon likasom gilla den underlåtenhetehandling. som ipnebar missaktning för det som de ul allt sitt hjerta respekterade. De beslöto följ: aklligen att de, med eller utan don Pios medverkan, skulle fira den andra söndagen i Maj såsom en tacksamhetens och glädjens dag för erhållandet af konstitutionen. Då