Aftonbladet – 26 mars 1864, sida 2

ta gjorde den följaktligen, naturligtvis ljd af en musikkar: älven rädmänner ansägo lämpligt alt skicka en deputation. Denna sista demonstration, afgifven på er sådan dag, var så mycket mera betecknande för den allmänna stämningen, som den kom från en korporation, hvilken, såsom kändi ver, utgjordes af don Pios anhängare. Hvad som gjorde saken ännu mera pikant var denna deputation fördes in i salen just skälen dracks för koustitutionen, så ott den måste deltaga i densamma, antingen den ville det eller icke. Vi förbigå alla de både officiella och icke officiella sätt att gå till väga. som derpå följde; de skilde sig i intet uf ende från dem vi flera gånger hafva sei försiggå i palatset. Det är tillräckligt att säga, att de afhupo till största belitenhet för alla parterna. Borgens gästfrihet visade sig endast underlägsen dess artighet. Markisen och markisinnan begåtvo sig litet emellanåt ut för att se efter att ingen blef glömd eller förbigången, och deras gäster blandade, sig helt ogeneradt med byns inrånare. Dessa sednare sågo helt belåtna och lifvade ut, men visade så liten känsla för den politiska sidan af festen, som om de helt och hållet hade glömt den egentliga anledningen till hela tillställningen. Glada hurrarop höjdes för borgens invånare då de gingo fram och tillbaka ibland dem, men ännu hade ingen enda röst höjt ett enda lefverop för konstitutionen. Kom sig detta af likgiltighet eller af fruktan för don Pio? hvilken orsaken än var, gat den dock vika för en af dessa oemotståndliga impulser, som gripa en allm het med hastigheten sat cott elektriskt slag. Denna ; framkallades af en tal rik kavalkad af del Palmettos kamrater, åtminstone ett dussin till antalet, som kommo sprängande upp till borgen, omkring klockan sex på altonen. Både syren och ljudet vora inspirerande; och då ryttarne, innan de stego af, svängde sina techakåer och ropade: SViva lo Statuto! flöga ge