Aftonbladet – 24 mars 1864, sida 3

som är 1848 hade varit mjölkpojke vid palatset och som då medförde från Ibella den första underrättelsen om Vincenzos flykt. Han var nu en fullvuxen man om tjugotvå eller tjugotre år och brukade sjelf sitt lilla jordstycke, som hans hustru hade medfört 1 hemgift. Som ban utan jemförelse var den längste och vackraste unga mannen i byn, var Lucangelo en särdeles önskvärd aceqvisition för nationalgardet, och Barnaby. om insåg detta och fortfarit att stå på god fot med för detta mjölkpojken, hade ej lemnat honom någon ro förrän han hade skrifvit in sitt namn i rullorna — en eftergilvenhet, som kostade Lucungelo många sura miner från hans hustru, hvilken, ilikhet med de flesta hustrur och mödrar och qvinnor i allmänhet, var emot nationalgardet. För att nu komma till sjelfva hjertpunkten af saken, så hade Lucangelo just denna samma 5:te April tidigt gått för att bikta sig. Som don Pio var den ende bikttadren som fanns tillhands, hade han nio tiondedelar af byns invånare att bikta. På sin väg till biktstolen stannade don Pio en stund, såsom vanligt, för att öfverräkna deras antal som ville biktu sig, och seden han förmodligen förvissat sig om att han ej kunde hinna med dem alla, uttog han ur antalet Luceangelo och två af hans kamrater och sade dem, att de inte behöfde vänta, emedan han icke kunde hinna med dem. Detta uteslutande, som icke var så ovanligt vid stort tillopp af folk, såg så mycket mera olyeksbådande ut för dem som det drabbade, som det denna morgon endast fanns några få som väntade att tå göra sin bikt. De hade emellertid intet annat att göra än lyda, och de aflägsnade sig derföre helt nedslagna; men då de mötte klockaren, stannade T.ucangelo och frågade ha