Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 3

många tyska storheternas födelsedagar för att mäta sina krafter med oss; då hördes åter en knall. Vi skyndade ut på gatan. HEldsläckningsmanskap — medlemmar af Köpenhamns Idbrigade — stod redo med sina sprutor för att släcka möjligen uppstående eldsvådor, och i det visågo oss omkring utvisade en krossad fönsterruta hvar granaten sprungit. Vi gingo in i en gård; ett tak straxt bredvid var sönderslaget, i ett af uthusen var muren genomborrad, ett plank på gården bar talrika spår af granatflisornas kraft. Tschi—u ! lät det i detsamma i luften och man nedhukade sig ofrivilligt. Det var ett nytt sändebud från våra vänner på andra sidan Vemmingbond. Nedfallande läkten och takpannor tillkännagåfvo att det punktligt uträttat sitt ärende. Huru många dylika välmenta påminnelser om jordlifvets förgänglighet. som i dag, ingalunda på grund af ett nyckfullt vindkast, funnit väg till staden, vet jag icke; men så särdeles många kan det i alla fall ej ha varit. I eftermiddag har det varit ett fullkomligt afbrott i skjutandet; men hvad kommer natten att medföra? Skulle fienden verkligen ha för afsigt att skjuta ned Sönderborg, att bränna en öppen stad, som medelst vattnet är skild från vår befästningslinie? Jag litar ej på fiendens humanitet ; som en röfvare har han kommit och hvarföre skulle han, den tyska civilisationens upprätthållare, icke först med kulor och bomber lära de danska Alsboerna att uppskatta det stora fäderneslandets många välsignelser? Men gör han detta, ödelägger han Sönderborg, hvad ämnar vår regering då att göra? Skall hon beskedligt finna sig deruti utan att taga repressalier? Jag hoppas att Sönderborgs bombarderande skall blifva signalen för vår flotta att nedskjuta hvarenda öppen tysk sjöstad som den kan åtkomma. Kunna vi ej på annat sätt tvinga fienden till ett humant krigförande, må vi då göra det genom att ingifva honom respekt och lära honom att frukta för konseqvenserna af ett emot krigsbruk stridande handlingssgitt. Samme korrespondent skrifver under en dags sednare dato: ienden har i dag återigen uppvaktat oss med sina refflade brumbasars musik. I det herrliga Iskensvädret ser man tydligt den hvita röken rån hvarje skott hvirfla upp mot himlen, och när man vid middagstiden kåstade blicken öfver till Sundeved på den af våra trupper besatta terrängen, såg man också en annan rök, mörk och olycksbådande kasta sina med eldflammor blandade skyar i vädret. Fienden hade skjutit de boningar, som tjenade våra soldater till skydd, i brand. Han känner icke till humenitet i krigförandet, och vi hafva alltför mycket af denna. i och för sig lofvärda egenskap. Vi, den lilla makten, läto beskedligt alla byar i Sydslesvig qvarstå som goda qvartår för fienden, vi gjorde ej det minsta för att störa hans framträngande genom att hejda densamma medelst en brinnande stad eller by, vi hade lemnat byarne der framför ställningen orörda, som god pris för fienden; och såsom ersättning roar den allierade armen, tvenne stormakters trupper, sig med att nedskjuta de enstaka hus och kojor, hvarest våra soldater hade något skydd mot väder och vind, under det de fiendtliga officerarne från Broagerland med kikaren för ögat fröjda sig öfver dessa hjeltebragder. Det är ridderligt, det är honnett! Oaktadt den oerhörda numeriska styrkan vågar man icke i ärlig strid att gå löst mot våra förskansningar, ty fienden vet att de äro besatta af en tapper här, som vill strida till sista man; med småaktiga chikaner, motstycken till hang plottrande och skjutande på förposterna, förföljer han denna här, och det kallar han att skörda krigiska lagrar! Och hvad har han egentligen vunnit med sina skott? Han har i går bortskjutit 300 svåra projektiler, och till i middags hade han sändt oss cirka 500, men med hvilket resultat? Det lyckales honom i går att döda en officer och såra ett par man, i dag har han sårat några flera, men ställningen, skansarne, som han riktat sina skott mot, ha ej lidit det minsta. Soldaterna få det litet obeqvämare derute, och om han dagligen vill bortskjuta 7—800 rdr, skall han också dagigen lyckas. utstryka några menniskor från de efvandes antal och lemlästa några andra, men han skall ej försvaga vår position en hårsmån. Några afbrutna stolsben, en krossad kaffekanna och en genomskjuten kapott voro de materiella förluster gårdagen hade att förete, några hus och kojors nedbrännande är frukten af hans välviliga bemödanden i dag, men jordvallarne stå skadade, kanonerna stå på sin plats, och när ienden en gång skall komma sig före med ctt mufvudangrepp, skall han endast ha vunnit det ål. att han lärt de våra att blifva vanare vid sranatelden, och följaktligen ha gjort dem mera stånd till att afslå den. Låt honom i Herrans amn fortsätta kriget på detta sätt; vi skola, jag. veta icke blott ätt finna oss deri, fven att draga den största möjliga förlel deraf. På de våras stämning har skjutandet -—som dag ej varit riktadt mot staden — ej utöfvat got ogynnsamt inflytande. Det regemente, som går afton tågade ut för att öfvertaga vaktgöingen i skansarne, sjöng den tappre Landsollat så kraftigt och fifvadt som denna danska rigssång någonsin blifvit sjungen, och då i går aptot gick igenom staden med full musik, sjöngo le talrika följeslagarne mit eget Kompagn en sång af Erik Bögh) så att det skallade i de ljest tysta gatorna. Fiderneslandskänslan vakvar till förnyad styrka med striden, och till och ned bland sårade soldater finner man under sålana förhållanden en entusiasm, som ej kan anut än verka upplyftande. I går, då en granat sprungit och dervid sårat en officer samt flera soldater, kom läkaren till en konstapel. som illa skadats i armen af en granatskärfva. Nej, herr loktor, sade karlen, se först om löjtnanten, ran behöfver kanske bättre er hjelp än jag. Och medan blodet strömmade ur hans ena arm, yckte han med den friska handen mössan af vufvudet. svingade den och ropade så högt som ans medtagna krafter medgåtvo: Lefve gamla Danmark ! Gud välsigne denna karl och alla le tappre, som likna honom. En armå af sålana bussar tillkommer det att försvara fäderreslandet. när verldens store kasta lott om dess ;xistens De tyska tidningarne innehålla nu utförigare beskrifningar om striden vid Veile. Iräffningen jemföres af österrikarne med afären vid Oversö och skildras såsom mycket rårdnackad ; österrikarne hade en styrka af ;:a 8003 man, danskarne (hvilka uppskatas till 50003 fördelen af en mycket ovnn