Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 2

inte bedt om ursäkt för min löjliga gårdagsblunder.? Jag ber att ni inte måtte tala derom?, sade Vincenzo, rodnande. Jag kan till min ursäkt endast nämna att jag var helt nervös, fortfor markisinnan. Jag hade fått i mitt hufvud att jag sjelf skulle presentera mig för familjen och bereda del Palmetto en öfverraskning...7 Jag måste uppehålla mig i Ibella ända till aftonen?, sade del Palmetto. ?Ja, återtog markisinnan, den id, som i början föreföll mig originel, syntes mig sedan, då jag satte den i verkställighet, endast excentrisk. Jag var derför, såsom jag nyss nämnde, helt nervös, i det ögonblick då jag råkade er. Jag skall säga dig huru det förhåller sig?, inföll del Palmetto. Teresa var nära att dö af nyfikenheten att få se min första flamma.? ?Hvarför inte så gerna säga alt jag ver evartsjuk?, sade Teresa. Ja, hvem vet?? svarade del Palmetto med en skälmaktig blick på Vincenzo. Vikarlar är sådana fåfönga och egenkära krabater, Urcäkta mig, signor Cendia, jag borde ha sagt, vi soldater.? Den skämtsamma vändningen of samtalet bidrog mycket till att skingra Vincenzos skygghet; deras bjertlighet mot honom och den glada obesvärade stämningen under hela middagen gjorde att han snart kände sip helt trygg och hemmastadd. Han åt och drack med mera aptit än han vanligen brukade, och talade ganska säkert mera inom två timmar än han hade gjort under de sista sex månaderna. Till svar på del Palmettos vänliga frågor, gaf han en kort skildring af hvad som hade händt honom sedan deras sednaste sammanträffande: här