Aftonbladet – 17 mars 1864, sida 3

Sdr. Politiska smulor. Vv. Bet politiska snobberiet. Hur skönt att kämpa manligt, fritt, Med fria ordets vapen, Om ock mar stode ensam midt Emot de många gapen; Men bärda ut emot en snobb, Det mäktar icke sjelfva Job. Den som haft tillfälle att i dessa dagar med någon uppmärksamhet följa företeelserna i vår goda hufvudstad, har fått bevittna — icke skådespelet of lössläppta möälk.tiga passioner, ty af sådana har i fe synts jens en flyktig skymt, utan den i mnerlige anblicken af lumpenheten, uppenbarande sig i sina mest abjekta skepnader och sammansättande sig till hvad den sjelf ansåg fig för — och hvad den kanske till och med car under några korta ögonblick — en liten malt. Det vore en ovärderlig sak, om vi nu egd ibland oss en Thackerays penna, för att skiljdra d snart sagdt otaliga former af det politiska snobberiet, som i dessa dagar visat sig här ega en mycket större mängd representanter än någon förnuftig menniska bittills hade anat. Hvilka outtömligt rika ämnen för en sådan tecknare skulle icke erbjuda sig i dessa tolksamlingar, som, ursprungligen hopkomna för att få afgifva sitt instämmande uti en ädel id eller af enkel nyfikenhet, endast genom de mest förvända och utmanande åtgärder kunde förvandlas till detta vidriga pöbelskoj, hvartill de sedan urartade: denna ordningsmakt, som uppträder såsom en kitslig, påflugen och högfärdig tok, hvilken ej har den aflägsnaste aning om att ?det är till stora fall som blixten sparas bör, utan väpnar sig med klubbor och knölpåkar när den hör en fluga surra; detta underdåniga fjesk, som af helig fasa öfver att sjelfständiga organer i landet djorfvas öppet diskutera en högt värderad regerings politik uti en viss fråga, är färdigt att kasta smuts på de renaste gter och kasia ötver bord all frihet, och först och främst yttrandefriheten: denna sjukligt ömtåliga fåfänga, som, förblandande sitt eget lilla förnäma jag med den sak som är å bane, i harmen tappar bort både vett och smak och sänker sig först till det oädla och oblyga för att snart derpå sjunka ända till det skurrila och gemena: dessa tiskare i grumligt vatten, som alltid äro till hands för attunder ett ögonblick af nästan allmän sanslöshet söka vrida och vända allt i sina egna små intressens eller intrigers tjenst; dessa ?teckenförbidande neutrer, som af ifver att få vara med eller af en hufvudlös förskräckelse för packet och gatan? äro lika villige som skyldige att göra svart till hvitt, dag till natt — alla dessa och en hel mängd andra arter af det politiska enobberiet skulle i sanning förtjena sin egen humoristiske historieskrifvare. Reaktionen i alla länder har intet Ypperligare medel att befrämja sina planer än att ställa till gatukravaller, ty då tappar hela det stora snobbslägtet genast hufvudet och är med om hvad gom helst. Men att det kan finnas folk, nog enfaldigt att under en god regering, och under sken af att verka i denna regerings tjenst. försöka exploitera dylika. pöbelexcesser, för att soppa munnen till på politiska motståndare, som uttalat och gifvit fullgoda skäl för sinn betänkligheter vid denna regerings politik i en viss fråga, detta skulle vara en alldeles obegriplig företeelse, om det ej vore en af gammalt känd sanning. att det nästan IHltid finnes personer. som äro större rojalister än konungen och mera ministeriella än ministrarne. Derföre har man också stundom fått bevittna, hurusom regeringens egna medlemmar erkänt politiska motståndares ärliga afsigter och den fria diskussionens konstitutionella berättigande, wmedan de underdåniga fjeskarne illfänats att stämpla de förra såsom samhällets fiender och den sednare såsom hardt nära en nppmaning till uppror. Toujours-törtroende ?) — d. v. s. blindt förtröende i alla väder, förtroende utan att undersöka och veta till hvad och om hvad, utan anspråk på förtroende tillbaka — är dessa herrars lösen, och de besinna icke att detta slags förtroende, aldrig af något verkligt värde, är fullkomligt öfverflödigt för en regering, hvars grundsatser och allmänna tendenser ega nationens medvetna förtroende. utan att detta behöfver eller bör utestänga möjligheten af opposition i detaljfrågor. Detta toujoursförtroende mot de höge, ofiast paradt med ett bäfvande misstroende mol massan, är en gengångare från fordna tider. hvars uppträdande under närvarande förhållanden är en högst besynnerlig företeelse, som icke kan förklaras annorlunda än såsom en öfverlefva från den tid, då folket äfven från högsta ort behandlades ?med fin politik, med granna ord, med stort spektakel?, men för resten betraktedes såsom en vrängsint och farlig massa, elltid färdig att könspirera, Nu kan väl ingen vara nog enfaldig att tro sig med skrämsel och predikande om misstroende kunna verka direkte på höga vederbörande, men det lättskrämda snobberiet är också ett element i samhället som förtjenar att 2) Toujoursfuörtroendets kände starofader var den bekante Ekeroth, som efter det s. k. Lindbomska -upproret under Carl Johans tid — ett lika farligt uppror? som det vi nyss haft för AgAneNn — ÅAsltng I dan ctnra munen le