Aftonbladet – 17 mars 1864, sida 3

Dit väsen var som en ren metall, Hvars klang sitt inre förråder; Som solbestrålade vågors svall, Som bäckens lekande vattufall Ditt löjes spelande åder. För rätt och sanning ej fagra ord, Men handling städse du pröfvat. För gammal heder i åldrig Nord, För framtidshopp och för fosterjord Du manlig idrott har öfvat. På broderkärlekens offerbål Förutan tvekan du lade Ditt hjertae guld och din viljas stål, Och perlan gömd i din blommas skål, Allt. allt hvad kärast du hade. När sveket slipade lömskt sin dolk Och våldet röfvade friden Ifrån ett trofast och tappert folk, Som ljusets, frihetens ädle tolk Du tog din plats uti striden. Och dock du närde densamma glöd För vän och fiende lika. Din vän var lif och din ovän död; Att sår förbinda och lindra nöd, Det värf du ej ville svika. Att döden tidigt din sträfvan stäckt, Det var hans rätt, kan jag ana. Men tidens kyliga vind ej släckt Den eld från ungdomens morgonväckt, Som skönt belyste din bana. Må stormen dåna med raseri, Jag räds ej runan att skrifva: Det dunkla molnet skall gå förbi, Den jord, som gömmer ditt stoft, är fri, Och fri den ock skall förblifva! Åt dig din sörjande maka band Med stolthet kransen af lager. Sof godt, sof lugnt på den fjerran strand, Och dröm om Nordens de sköna land, Tills Gud dig väcker vid dager! Sdr.